Såg SVT:s filmatisering av Charlotte Gyllenhammars uppväxt, En spricka i kristallen och jag känner bara: "lyxproblem". Var det inte värre än en småalkad morsa och en lite överkritisk farsa som trots allt tog sig tid och erbjöd en plats i knäet ibland? Det är svårt att känna med huvudpersonen Suss som lallar runt på pappas pengar, skriver lite för någon tidning, bor i en möglig etta i innerstan och väljer fel killar i sin iver att skaffa en egen, bättre familj att ta hand om och tas om hand av. Jag tycker inte ens synd om henne när mormodern dör och föräldrarna säljer skärgårdsshuset hon skulle fått ärva. Hon har ju tak över huvudet. Jobb på pappas tidning. Och ett friskt barn.
Det ska nog hända nåt jävligt radikalt i del två för att uppbåda nån slags sympati hos tittarna. Synd på en oklanderlig rollista att manuset är så tunt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar