God Jul!

En julhälsning till alla läsare där ute och en önskan om ett godare 2008!
För vad kan bli värre än året som gick, med en tredje ryggoperation, massor av meningslöst slit på veterinärprogrammet (jag får inte omtenta i januari som alla andra program och Gud vet vad csn säger om att jag bara tagit 6 poäng istället för deras minimikrav 20) ofrivillig flytt från första egna lägenheten till en skitig studentlya i det småborgerliga blåshålet, ständigt denna vacklande hälsa och påföljande ekonomiska problem. Samt hjärtat som återigen krossades i tusen bitar.
Det skulle ha fått plats ett frågetecken där nånstans. Men skit samma.
Det kan bara bli bättre 2008. Det måste bli bättre! Även om fadern inledde resan till Värmland med att skrika åt mig att jag borde köpa en sådan bil som syrran har (för 100 000) för den går minsann inte sönder som min gamla 144 (som nu fick bogseras till Janne i Huddinge för utbyte av generator) och att jag skulle hålla käften innan jag fick se på andra bullar för här hade han åkt fram och tillbaka hela hösten för min skull (för att skjutsa mig till och hämta mig från sjukhuset och för att sitta barnvakt åt syrrans barn en helg trots att vi sagt att mamma faktiskt kunde köra själv, ja rentav att hon behövde det) och lånat mig pengar till sjukhusräkningen och nog fan kunde jag visa lite tacksamhet...
Det var när jag frågade på vilket sätt jag skulle visa tacksamhet för att han skulle förstå som jag fick höra om de andra bullarna. Men man får sällan något svar från den sortens människor som hellre slåss mot väderkvarnarna än använder dem för att mala mjölet. Sedan grät jag hela vägen till Värmland och önskade att min pappa hade hetat Lars Norén.
Men just nu är det lugnt. Han har tagit några groggar och klappat katten och morsan har dukat upp hela julbordet (några finska lådor,lite kall skinka och microvärmd falafel till mig) som vanligt en halvtimme efter frukosten. Och morbror ringde från Finland mitt i middan om att han minsann inte tänker skippa julbordet trots sin diabetes (bli vegetarian för fan!) och de elaka styvsystrarna ringde från Thailand där hela familjen fått fotmassage av fattiga bybor och klagat över värmen men inte har en tanke på att en enda solresa för dem till andra sidan jorden släpper ut mer växthusgaser än min gamla kärra gör på tio år.
Så vi ska väl ta en promenad till gravgården nu. Bara att bita ihop. Det är snart 2008. Men jag hoppas det snälla exet hör av sig snart. Han är hemma från England och ville ses. Jag tror jag behöver det.

Uppdatering: Julklapparna är utdelade och i år blev det ännu mer tydligt hur misslyckad jag är som saknar såväl familj som pengar. Mor och far hade fyrdubblat summan i kuvertet till två tusenlappar och lagt till ett välbehövligt paket med lampor och reflexer till min gamla cykel. Så långt allt gott. Men när resten av familjen bara lyckats uppbåda en opersonlig chokladkartong till syster/moster är det klart att det känns förbannat ensamt. Jag har omsorgsfullt satt ihop blandskivor till de fyra syskonbarnen i åratal men pga bristande ork i år bara köpt coola julbelysningar i grönt och lila till deras pojkrum. Men nog förväntar man sig åtminstone att bli ihågkommen. Nu blev jag helt bortglömd av den ena systern och hennes barn. Å andra sidan kanske det är lika gott. Jag har ju innerst inne retat mig så länge på de årliga klämkäcka julkorten eller, i de fall vi tvingats genomlida julen tillsammans, de påklistrade leendena och "hur är det i (här anges t ex Borlänge när jag och exet är i Borås eller Carl-Johan när exet heter Johan)?" när det hade gått alldeles utmärkt att ringa någon gång under året (i synnerhet när de fått höra att jag separerat från mitt livs kärlek eller legat på sjukhus efter ett själmordsförsök) och höra av sig med den frågan eller rentav vara en riktig syster och hälsa på för att erbjuda lite hjälp och kärlek.
Nåja. Vad är väl en bal på slottet?
Vid närmare kontroll var inte chokladkartongen så opersonlig ändå. Den kommer från Nestlé, som den radikala mostern uttryckligen bojkottat sedan minst ett decennium.
Jag skulle verkligen behöva en rejäl grogg nu. Men, som sagt, det finns inte ens lite glögg här i fattigstugan.
Jävla fuckin skitjul.
Hur fan ska jag orka läsa biomedicin nere vid köksbordet (min gamla pluggplats i ett hem utan böcker)?