Juldagen

Vi tuggade,som morfar brukade säga när något inte smakade, med långa tänder. Den många gånger mikrotinade frestelsen hade reducerats till en brunsolkig sörja och skinnet på potatislådan var nästan ogenomträngligt. Men ett egenhändigt inköpt brysselkålshuvud fick jag ner. Och några slevar av rotfruktsgratängerna, som ändå var ätliga. Men när mamma föreslog att den överdimensionerade sillsalladen skulle frysas in och tas fram i mellandagarna fick jag nog och tackade för maten.
Ändå är inte julbordet den största anledningen till att jag brukade fira julen med pojkvännernas familjer. Ja, ni förstår ju. Att man inte direkt känner något härligt gemyt när far mellan skinktuggorna deklarerar att det kan vara sista julen han lever.
I går försökte jag föreslå en trevlig filmafton med "Borta med vinden" och den förbannade chokladen. Men som vanligt överröstades replikerna av fyra timmars gnäll över "den jobbiga filmmusiken" och "herregud, vilken lång film!" och "är den inte slut snart?"
Jag hade glömt att mina föräldrar aldrig förmått se en hel långfilm.
Att min mor inte kan laga mat är ingen nyhet. Men hon gör så gott hon kan. Vilket är mer än man kan säga om min far. Nu när han sluppit sitt förskräckliga fabriksjobb har han ju en underbar ålderdom framför sig. Kan man tycka. Men i hans värld går det inte att uppbåda någon glädje över friska barn och barnbarn, fyrtiofemårigt äktenskap med en trogen och ständigt närvarande hustru och den oerhörda gåvan att få en andra chans och slippa sluta livet som kol-patient i respirator. I hans värld är utsikten så oändligt mycket mörkare än från dotterns fönster på nedre botten. Ja,i jämförelse med sin far är Penny rena glädjepillret, tro det eller ej. Som jag sa i bilen, på väg att bogsera min gamla kärra till verkstaden, är jag inte ledsen över att jag har en gammal bil, så varför ska min far ondgöra sig över saken? När han borde glädjas åt att själv ha råd att köra en ny bil med AC och CD-spelare. Jag har inga behov av att ha en massa dyra grejer. Men en hel del prylar behövs ju för ett fungerande vardagsliv i dagens västvärld. Som dator och mobiltelefon. Och i mitt fall någon form av bil som rullar och håller värmen. Och så länge 144:an gör just det är jag jävligt glad över min bil.
Jag skäms inte över att vara fattig. Det gör min far. Så till den grad att han vägrar berätta vad han har i pension. Medan jag tycker att fler borde berätta. Det är enda sättet att få folk att förstå. Att fler skulle behöva se Karl-Bertil än kalle Anka på julafton. I år fick jag päronen att se förstnämnda för allra första gången. Och tro det eller ej men de såg hela filmen från början till slut. Och faderns dom?
"Det här var ju bättre än Kalle Anka!"
Och bland årets julklappsdeckare smög jag med en liten pocketbok om konsten "Att ta sig uppnär man är nere".
En annan försöker åtminstone.Man kan ju inte alltigenom leva sin blogg.