Dagmatte på gång!

En vecka in på sommaren och både jag och katten har uppsökt doktor. Den lilla för en allvarlig reaktion på vaccineringen. Jag för akut och oväntad allergi. Numera vet jag vad som hjälper och det är inte antihistaminer som läkarna envisats med att skriva ut åt mig i åratal trots noll effekt. Cortisol is tha shit. Ett par feta salvor i min svullna och rödprickiga fejja och sex Betapred upplösta i ett glas vatten ett par gånger om dagen och jag är tillbaka i mitt gamla, mjuka skinn igen. Jag blev lite orolig ett tag att jag inte skulle kunna behålla den lilla. Jag brukar inte ha så stora besvär med andningen och det var evigheter sen jag använde min astmasprej. Men nu har lugnet åter lagt sig. Och hon sov i min säng i natt utan problem. Jag försöker lita på att molekylerna saktar ner och siktar in sig på något vettigare än allergen från en liten kattunge. Att jag utvecklar tolerans, precis som mot de andra djuren. Men den här gången var det mer än vanligt jävligt.
Fredag-lördag lyckades jag få hundvakt för första gången sen jag flyttade till Hägersten 2004! Och kunde därmed jobba en dag och gå på festival och se Dinosaur Jr och Hellacopters med Dregen på en av deras sista spelningar. Jag har ju jobbat ideellt för 4H lika länge som jag bott här, men aldrig fått hjälp med de egna djuren. Förrän nu. Jag kommer definitivt att fråga igen! Men har också en annan hundvakt på gång, en mer permanent sådan om jag nu måste pendla till hösten. Min allra första promenad i kvarteret resulterade i ett möte med en otroligt trevlig pudelägare som genast bjöd hem mig och presenterade mig för sin pensionerade granne. Och denna granne ska nu prova att passa min tioåring för att eventuellt bli dagmatte i höst. Jag är mållös! Som jag letat efter hjälp på SLU i Uppsala i ett helt år! Och så behöver man bara åka hem till Sthlm för att direkt träffa trevliga och sociala människor som ställer upp! Klockan var över elva när jag kom hem från den där första promenaden, fylld av hopp och tillförsikt. Och med två glada och utmattade pudeltanter som somnade tillsammans i en lycklig hög med alla katterna. Äntligen kändes det som att jag kanske skulle orka ändå. Bara jag får den hjälp jag behöver. För att sitta låst ensam med hundarna fungerar inte längre. Så fort jag är ledig är det min tur att ha dem. Och därmed kommer jag aldrig hemifrån. Den andra familjen kan dela ansvaret på fyra och kan därmed leva ungefär som alla andra. En tar morgonpasset, en lunchen och en kvällen. Medan jag ganska ofta måste vara på tre ställen samtidigt. Tvingas tacka nej till jobb och fester. Och ständigt jagar upp mig över sena tåg eller långa köer. Jag har ingen att ringa som kan skynda hem till hundarna i mitt ställe. De blir så beroende av mig och uppträder därefter, hysteriska och uppjagade i värsta ADHD-stil så fort jag går ut med soporna. Visst borde man kunna förvänta sig att de inte ska riva lägenheten varje gång man går ut, men de är ju flockdjur och som sådana inte menade att lämnas ensamma hemma alltför många timmar. Det blir en omöjlig ekvation för en singelflicka att lösa. Men till dessa nya bekantskaper från hundpromenaden sätter jag mitt hopp. Samtidigt som jag självklart söker flera som kan lasta av dem och mig. För de små damerna är krävande. Och de är just damer. Medan pensionärstantens egna pudel är en hane. Så ett alternativ 2 måste finnas från start.
Snart fredag och redan midsommar, vilket känns som något av ett antiklimax trots tidigare års framgångar på raggningsfronten just den aftonen. Jag ser inte fram emot att sitta ensam i stan och uggla (fler och fler av mina gamla vänner har skaffat sommarhus och flyr till landet/skärgården/Fårö), även om jag efter det senaste årets hemskheter är väl medveten om att det finns värre ställen att vara på. Tro mig, alla ni som bor i denna vacka huvudstad. Ni är lyckligt lottade!