Sanningen om Sex and the city

Den där förskräckliga Fotbollsfrun som skriver krönikor för Amelia och Aftonbladet och snart sagt varenda jävla magasin missar aldrig ett tillfälle att hacka på Stockholms singelkvinnor. Gång på gång spär hon på fördomarna om oss som välbeställda karriärister med fashionabelt inredda "våningar" i innerstan. Som om Sex and The City var på riktigt. I ett Sverige där vi inte ens har råd att vara med i a-kassan. Men Fotbollsfrun tror att vi sippar latte på cafeer med väninnor hela dagarna och shoppar oss genom livet i tjusiga boutiquer. Att vi tjänar så himla mycket pengar som vi kan lägga enbart på oss själva. Men du, Fotbollsfru och mediahorande lattemorsa, låt mig berätta för dig hur det verkligen ligger till.
Majoriteten av storstadskvinnorna är lågavlönade och anställda i den inte fullt så glamourösa offentliga sektorn. Hela lönen går åt till den hutlösa hyran för den orenoverade ettan i förorten (enbart mina manliga vänner och de som är sambo har råd att bo i innerstaden) och svindyr mat från lokala Konsum. Du skriver att den enda lyx du unnar dig är den du kan inhandla på COOP. Som om COOP vore något storstadssinglarna skydde som pesten. När sanningen är att vi hjärtans gärna skulle storhandla billigt om vi bara hade möjligheten att ta oss dit. Men slutar man jobbet klockan nio och saknar bil är stormarknaderna inget alternativ, blott en lyx för kärnfamiljerna med V70. Jag älskade att lördagshandla med sambon på ICA Maxi när det begav sig. De har ju allt! Och frukten är inte mosig och rutten som på Willys...
Jag kan inte minnas när jag sist fikade med någon väninna på café. Jag lägger som bekant hellre mina sista slantar på öl;) Ska något intagas dagtid finns gratis parker sommartid där man kan ta med sig hunden. Jo, jag råkar vara något så sällsynt som en singelkvinna med ansvar för något annat än enbart mig själv. Och jag har många vaknätter och kiss- och kräkstorkande på mitt CV. Mitt och mina väninnors liv liknar mer en excentrisk kattants än Carrie Bradshaws kostsamma utsvävningar på Manhattan. Det är jävligt svårt att få en kvinnolön att räcka till bostad, mat och telefonräkningar när man inte kan dela de stora utgifterna på två och med dagens politik inte heller får bostadsbidrag för att man i andras ögon "satsat på karriären" när allt man gjort är försökt jobba ihop till tak över huvet och överleva sin trettioårskris. Ni som är sambo vet fan inte hur bra ni har det. Om en blir av med jobbet finns fortfarande en inkomst som håller er flytande några månader. Kanske en sparad slant att ta till om V70:n går sönder och gubben stukar foten i en korpfotbollsmatch. Vi ensamma kvinnor i storstan har ingenting förutom i bästa fall ett förstahandskontrakt. Välkommen att gå i mina skor ett år, Malin Wollin! De är sannerligen inga Manolo Blahniks.
Och jag skulle aldrig i livet betala 30 spänn för en mugg mögigt kaffe med mjölk.