Lättfotad, moi?

En gammal killkompis fick lite för mycket att dricka sist vi sågs och yppade en oväntad svartsjuka riktad mot en äldre man som satt bredvid oss i baren på ett förortshak. En självutnämnd grå eminens av den sorten man annars bara ser på sunkhak i landsorten, diskuterande livets mening med kvinnor hälften så gamla som dem själva.
Skillnaden var att den här mannen fick aldrig chansen att prata med mig. Jag var ju där med min vän. Jag upptäckte redan tidigt att den gråhåriga var intresserad av mig. Och att vännen märkte detta och blev alltmer irriterad över gubbstruttens närvaro. Efter tre öl på stället lutade min vän sig över mig och viskade "du får verkligen inte gå hem med den där snubben ikväll. Lova mig det!"
Och jag blev helt stum inombords. Hasplade bara ur mig nåt mesigt om att det skulle jag väl självklart inte. Han var ju en gubbe!
Men en sådan kommentar kletar sig fast i en kvinna som en kvarglömd tampong. Till och med i en tjej som legat med minst tre basister och fem killar med tilltalsnamnet Johan. Vad tror min vän om mig egentligen? Att jag är helt desperat? Visst skojar jag om min misär och mina misslyckade ligg. Men de killar jag valt att hoppa i säng med de senaste åtta åren har i nio fall av tio verkat tillräckligt snygga, snälla och begåvade, åtminstone till en början. De andra tio procenten har velat bli min pojkvän. Och med en sådan vilja kan man komma ganska långt. Uppenbarligen ända in i sovrummet. Ibland till och med in i hjärtats vänstra kammare.
Men de tre sista åren har jag ju mest varit sjuk. Och med den sista killen tog både kropp och psyke stryk. Lusten blev alltmer obefintlig. Sista månaden vi var ihop försvann mensen. Och borta har den varit sedan dess. Jag har gått här och gråtit över att jag är infertil. Tycker sex blivit nånting äckligt som jag inte ens vill höra om att andra gör. Å så tror en av mina bästa vänner att jag skulle gå hem med Aspuddens Hugh Hefner. Fy fan. Jag kanske borde starta en singelblogg istället? Nu när jag flyttar hem och allt. Nu när jag blivit av med depressionen och börjar tro gott om folk igen (men bara Stockholmarna;) Men först måste jag som sagt bli frisk och öht SE alla unga Johhny Thunderskopior som glider förbi på T-banan varje dag. Jag lovar att jag är på god väg.
Kram från Penny,
som vågar skriva sånt här eftersom endast ett tiotal personer verkligen vet vem jag är.