måndag, november 24, 2008
Fina läsare
Och nu gråter jag igen. Över situationen. Över det onda. Och över alla fina inlägg jag fått här från människor jag känner och människor jag aldrig träffat. Varför kan jag inte ta till mig det och uppbåda tillräckligt med självförtroende för att ge mig ut på frilansmarknaden trots lågkonjunktur? Andra kan ju. Såna som faktiskt inte alls är bättre än jag. Det vet jag innerst inne. Men Luther griper tag i mig så satans hårt och trycker ner mig i mullen. Medan chefen står där och ser på och garvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Försök att hålla ut om det är möjligt. Du är ju starkare än honom (chefen) så det är klart att du klarar av att övermanna honom. Låt hans ord studdsa mot dig innan de hoppar in i honom igen. Försök att stå ut så ska du se att det snart blir bättre. Det är han som ska leta sig ett nytt jobb, inte du! Lycka till, vet att det är svårt, men det som inte dödar oss.... ;)
När jag känner mig ostark och ledsen brukar jag få styrkan lite tillbaka genom att lyssna på podversioner av Kristina Lugns program från i sommras.
http://www.sr.se/sida/laddaner.aspx?ProgramID=3143
Hon är så bra. Hon säger bla.a typ "att människan behöver vara orolig ibland för att kunna hitta sina andliga smultronställen." Men såklart finns det ju en gräns för allt skit.
Skicka en kommentar