På egna ben

Som jag tidigare har berättat umgås jag en hel del i medelklasskretsar. Och känner mig ofta utanför på grund av min dåliga ekonomi och bristande sociala skyddsnät.
Jag är så evinnerligt trött på att höra om den och den boutiquen eller hudterapeuten eller produkten som visserligen är dyrare men bättre att köpa kvalitet och handla sällan bl a bl a.
Jag har haft nog med att överleva de senaste åren. Jag klipper min lugg själv och har inte varit till tandläkaren på tolv år. Då känns det lagom kul att höra från nån som har råd att köpa upp halva Åhléns märkesavdelning att hon också har det knapert minsann. Men den som haft ett fast jobb och kunnat spara pengar i flera år har knappast samma ekonomi som en sjuk, ensamstående student. Snacket klingar lika illa som när min syster, miljonärsfrun, tyckte att vi alla skulle lägga samma summa till pappas present eftersom hon "inte heller har några pengar, de är ju min makes..."
De här personerna, som antingen kan gå till pappsen eller maken, om en tand går av eller katten får diabetes, har ingen aning om hur det är att vara rädd varenda dag för att något ska hända. Något som gör att man inte kan hjälpa den man älskar. Eller att man tvingas flytta från den där lägenheten man köade till i tio år. Det spelar ingen roll att de skryter om att de "klarar sig själva och aldrig har bett nån annan om hjälp" när jag vet att de var på utlandssemester senast i somras och får ett betydligt mer välfyllt kuvert på julafton än jag någonsin kunnat drömma om.
Jag kan inte med ord beskriva hur less jag är på att höra dessa välbeställda individer se ner på oss som faktiskt måste be om hjälp. Vi lata jävlar. Som inte lyckats med att stå på egna ben.
Nä. Ibland är det jävligt svårt att göra det. I synnerhet när man är förlamad.