Ni undrar hur det går. Med kärleken, jobbet, livet. Inte bra. Jag som skulle ha the time of my life tack vare pengar från PSR och nytt jobb. Men jobbet är hemskt. För att chefen är värsta psykot. I dag försökte jag återigen lyfta frågan om att jobba hemma pga mina ryggproblem men det blev kalla handen. Trots att chefen över honom sagt att det går att lösa. Men jag vill ju inte bry honom med vårt tjafs i första taget. Nu måste jag nog. För snubben jag arbetar med har så dålig självkänsla att han måste trampa på oss tjejer dagligen för att känna sig förmer. Jag har aldrig haft en värre chef. Förmodligen är han avundsjuk på mig för att jag är cool och rolig och gjort så mycket mer spännande saker i mitt liv än vad han gjort. Åtminstone är det var redigerartjejen tror. Och jag är benägen att hålla med. Men det gör inte mig på bättre humör nu. Jag grinar varje dag jag kommer hem från jobbet. Har ingen energi. Varken på jobbet eller hemma. Jag som hade storslagna planer för att hinna frilansa vid sidan av. Åtminstone så småningom. När ryggen är bättre. Nu har luften gått ur mig. Igen. Hur kan en enda ynklig människa göra så mycket illa?
Om BIG hade ringt skulle det säkert ha känts lite mindre betungande. Men det blev inget mer än de där smsen härom veckan. Och i lördags gick jag hem själv efter en blöt spelkväll. Det fanns inte en enda jag ville ha.
Vad ska jag ta mig till? Räknar dagar och funderar på att säga upp mig men behöver jobba ihop ny a-kassa. Och sen är det det där med karensen. Jag klarar mig ju en månad eller två på PSR-pengarna, men vill ogärna ta av dem. Plötsligt är jag inte så trygg längre. Varför blir det så här? Varför kan det inte bara vara bra?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ge inte upp Penny. Det fixar sig. Försök att inte ta åt dig. Jag vet att det är svårt. Jag vet att det är lätt att säga. Och det är lättare att inte ta åt sig, när man mår bra i övrigt, än när allt är på botten.
Men tänk att det är bara ett jobb. Verkligen bara. Det är inte här du ska förverkliga dig själv. Du kan skita i om tidningen blir bra eller dålig. Ta inte på dig ansvaret för resultatet, det är din chef som har det. Skratta åt honom varje gång han fattar ett dåligt beslut, istället för att bli förbannad.
Jag vet, det är inte roligt, man vill göra ett bra jobb, men det är en överlevnadsstrategi.
Skicka en kommentar