Jag hade peppat mig själv som fan, låtit R rita ut mina smärtande punkter vid ryggraden för att kunna jämföra med läget för titanskruvarna på röntgenbilderna. Och jag hade laddat hjärncellerna med exakt rätt fraser till Farbror Doktorn. Nu skulle de bli tvungna att hjälpa mig. Nu skulle jag minsann inte vänta längre.
Jag fick fem minuter. Inte en enda jämförelse med röntgenbilden gjorde han. Och innan jag ens hann fråga om det finns nåt annat att göra än skriva ut nytt morfin sa han att en kortisonspruta vågar han då rakt inte sätta i mig. Efter infektionen förra hösten vill ingen sticka en spruta i min sjuka rygg. Så jag fick lomma hem med mitt recept som vanligt.
Fan, vad jag är less på det här nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så är den svenska sjukvården; är man väl inne i den så får man bra vård, men det är ett helvete att komma in, och att få förståelse för att man verkligen är sjuk.
Jag har ju dessvärre flera katastrofala erfarenheter av vanvård och en anmälan hos Patientförsäkringen i skrivande stund. Akutsjukvården brukar få gott betyg, men det finns stora brister på andra håll. Som i synnerhet drabbar oss kvinnor.
Skicka en kommentar