Fick tips om den här bloggen när jag mailade en tjej genom ett av skoliosforumen. Johanna är också stelopererad, men med betydligt mindre skruvar och stag än de jag har och "bara" i fem kotor. Och hennes berättelse är allt min borde ha varit. Från läkare som faktiskt fanns på plats för att svara på frågor när hon vaknade (och snälla sköterskor som gav tillräckligt med smärtstillande) till ambulansflyg hem efter sjukhusvistelsen. Johanna verkar inte ha krampat när hon vaknade ur narkosen. Och föräldrarna fick stanna på sjukhuset under hela vistelsen. Själv var jag ensam och livrädd. Krampade i flera veckor. Kräktes, skrek och grät. Varje gång jag fick smärtgenombrott kändes det som om någon spikat fast hela bålen i sängen och försökte slita mig loss. Men ingen tog min smärta på allvar. Och ingen tog min feber på allvar. Ingen borstade mina tänder eller tvättade mitt nerdreglade ansikte på en vecka. Jag låg med samma blodiga binda i flera dygn och fick inte hjälp att bajsa på fjorton dagar. Ingen reagerade på att jag kräktes upp all mat och inte följde tillfriskningsschemat. Några tyckte till och med att allting var mitt eget fel. Att jag var gnällig och besvärlig. Det fanns stunder då jag trodde att de verkligen ville ta livet av mig. Och ännu fler stunder då jag önskade att de gjort det.
När jag fortfarande inte var på benen efter två veckor skickade de mig till ett vårdhem. Som bara efter ett dygn skickade mig tillbaka till sjukhuset. Med 41 graders feber. Mina föräldrar hann åka hela vägen från Värmland innan jag efter ett halvt dygns väntan på ortopedakuten äntligen fick träffa en läkare. Han gissade på urinvägsinfektion... Och jag hamnade på infektionskliniken. Först två dygn senare skar de upp mig igen, tömde mig på var och tog bort en del av implantaten. Sen följde ytterligare fyra veckor på infektionskliniken. Lyckligtvis utan Syster Ratched som haft nattskiftet på ortopeden. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om henne ibland. När jag orkar skriva den där anmälan till HSAN lovar jag att citera henne. Oförglömlig kvinna. Ondskan själv. Om ni bara visste vilka sadister som söker sig till sjukvården.
När de skickade hem mig till lägenheten var det vinter. Jag hade fyllt i en ansökan om hemtjänst men ingen kom. En vecka gick utan att jag orkade ta mig ur sängen och laga något att äta. I flera dygn låg jag sömnlös av smärta för att jag inte fick tag i någon läkare som kunde skriva ut ett nytt recept. Till slut kom mina föräldrar och hämtade mig till Värmland där jag stannade resten av vintern. Jag minns inte mycket från den tiden. Sov mest. Började sakta, sakta genom pojkvännens försiktiga beröring, få känseln tillbaka här och där medan smärtan dröjde kvar på andra ställen.
Jag mår dåligt av att skriva om det här. Ändå behöver jag berätta. Världen måste få veta. Hur sjuka, ensamma människor behandlas av det här samhället idag.
Kramperna har gett med sig, men jag är fortfarande stel och har tillräckligt ont för att inte kunna sluta med morfinderivatet som gör mig trött, grinig och dum i huvet. Fet blir man också, både av medicinen och av att inte kunna röra på sig som förr. Och i min svarta, lilla värld av sjukdom och död är det fullt möjligt att både fälla en tår över den totala förnedring jag utsattes för på Huddinge liksom att sörja den kropp som inte längre får plats i ett par Dieseljeans i stl 29.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hi, i only want to say: what a very nice eyes...
Fy fan, vilken hemsk historia. Och jag tror att ingen som har varit inte har varit med om det, kan föreställa sig att något sådant förekommer i Sverige idag. Jag kunde det i varje fall inte.
Jag är så fruktansvärt ledsen för din skull. Jag önskar att du hade fått opereras där jag opererades, och ligga på den avdelningen där jag låg. Jag blev så bra behandlad att det är sanslöst. Endast två sköterskor var det jag inte tyckte om och som jag inte tyckte kunde något, men de glöms snabbt bort bland alla andra underbara människor.
Jag hoppas snart att du får den hjälp du har rätt till! Försök att vända dig till ett annat sjukhus, som sagt...
Jag blir så arg!
Stor kram till dig, önskar allt gott här från Malmö.
Tack, snälla ni! Det värmer mitt kalla hjärta att få veta att det faktiskt finns människor som reagerar och bryr sig om.
Och jag försöker få tid på ett annat sjukhus men det är svårt. Har man en gång blivit behandlad på ett ställe vill de att man håller sig där och får man inte remiss är det ju kört eftersom jag inte har råd att betala själv. Alla som varit svårt sjuka vet nog hur tungt det är att orka driva sin sak ensam, så visst behöver man hjälp att ringa, telefonköa och tjata. Tyvärr är mina föräldrar oförmögna att hjälpa, trots att de mist ett barn pga läkarslarv. De stavar illa, har svårt att formulera sig och vet inte vad man kan kräva. Min pappa pratar fortfarande om hur han inte fick lämna blodprov när han sökte för en prostatakoll för något år sedan och när min alkoholiserade farbror inte fick hjälp av samhället var det jag som skrev till Länsstyrelsen och krävde ett omhändertagande för att få fart på socialen. Tyvärr hann han dö innan ärendet behandlades och mina föräldrar fick ännu mer vatten på sin kvarn av misstro och uppgivenhet. Redan när jag låg på sjukhuset försökte min syster förbjuda mig att ringa hem till mamma och be om hjälp eftersom "hon blir så orolig då..." Men när jag var panikslagen av mina smärtor orkade jag inte ta hänsyn till mamma. Nu är det ju ett annat läge. Och jag försöker kämpa på ensam, så gott jag nu kan. Idag har jag till och med varit och tjatat i luckan på ortopedmottagningen för att få telefontid men blivit hemskickad med felaktiga telefonnummer och -tider. Kärringen i luckan visste inte ens vem som var vems läkarsekreterare. Eller att läkarsekreterare inte bokar telefontider. Att maila eller skriva brev till läkarna är helt kört. Jag har försökt tidigare, men den svenska sjukvården har som praxis att inte kommunicera med patienterna på detta vis. Därför kommunicerar man inte alls. Och här sitter jag nu och lipar. Igen.
åh! här sitter jag och har precis gjort en inlämning av kurs-pm och känner mig trött men lättad och så kommer jag hit för att läsa dina klokar tankar och blir... totalt knockad!
jag blir så förbannad och så ledsen och vill egentligen just nu inte göra annat än att spöa de där representanterna för den patientovänliga sjukvård du blivit utsatt för. slå och slå RIKTIGT hårt.
och sen förstås krama om dig! herregud! så stark och modig!
All kraft och kärlek
/Katti
Tack, Katti! Det betyder mycket mer för mig än ni kan ana att ni finns där ute och tar del av min historia.
Skicka en kommentar