Doktor Livingstone, I presume?

Orkade inte iväg till skolan i dag utan har stannat hemma och pluggat ikapp samt suttit i telefonköer till vården som jag annars sällan har möjlighet att ringa på grund av deras snäva tider. Efter ett halvårs tjat har jag äntligen fått en röntgentid nästa vecka. Men bara tid för slätröntgen. För magnetröntgen behöver jag en ny remiss. Från min kirurg som aldrig går att nå eftersom han ofta är utomlands och gör charitywork eller föreläser eller semestrar med familjen i Sandhamn eller Saint Tropez, typ.
Det har gått ett och ett halvt år sedan min steloperation och jag har alltjämt dagliga smärtor och måste käka morfinderivat hela tiden för att över huvud taget fungera någorlunda. Både smärtan och medicinen gör mig trött, irriterad och deprimerad. Vem som helst som haft kronisk värk förstår säkert att jag börjar bli ganska desperat. Jag hade förväntat mig att operationen skulle göra mig bättre. Istället fick jag ett helvete med långa sjukhusvistelser, svårbehandlad smärta och nu - tystnad. En kompakt, isande tystnad från den vårdapparat som skulle finnas där och hjälpa mig igenom en svår tid. Och som också skulle göra allt man kunde för att få mig frisk igen. I den bästa av världar vill säga. Men tyvärr lever vi inte i en sån.
På grund av min smärtproblematik har jag (efter endast ett halvårs väntetid) fått kontakt med Smärtkliniken på Huddinge Sjukhus. Men de gör inget annat än skriver ut nytt morfinderivat. När jag besökte dem senast hade jag bett R rita ut de punkter vid ryggraden där jag har mest ont och troligen nervskador på grund av titaninplantaten. Jag ville att läkaren skulle jämföra tuschpunkterna med mina röntgenbilder för att bedöma om mina farhågor kan stämma och om det i så fall vore bäst att ta bort det översta titanstaget på höger sida. Men läkaren plockade inte ens fram röntgenbilden. Han gav mig fem minuter, skrev ett recept, hänvisade mig till nämnda oanträffbara ortopedkirurg och sprang iväg för att operera. Detta var andra gången på ett år som jag försökt få någon läkare att analysera min smärta. Hur lång tid tar det att klicka fram en röntgenbild på datorn och konstatera om skruvarna sitter illa till?
Jag skulle ha varit på års-återbesök hos den försvunna kirurgen i september. Det är standardförfarandet för skoliosoperade. Men jag står fortfarande på väntelista för att träffa honom. Trots att jag efter två stora operationer (den senare orsakad av en djup infektion i op-såret) 2005 har svåra problem som kanske, kanske kan avhjälpas med ett ganska enkelt ingrepp. Under tiden ser jag alla dessa idrottskillar och män med futtiga knäproblem gå före i kön och få operationstid.
Eftersom Huddinge totalt verkar ha glömt bort mig har jag sökt privat vård på Ryggkliniken i Strängnäs, som inte opererar skolioser, men väl klarar av att ta ut implantat som någon annan stoppat in. Men de kräver magnetröntgen innan jag ens får komma innanför dörrarna. Magnetröntgen som alltså måste göras på Huddinge. Och fordrar remiss från nämnda Doktor Livingstone.
Jag mår förstås piss av allt det här. Orkar snart inte tjata längre. Ringa. Vänta. Slussas vidare. Ignoreras. Fnysas åt. Ifrågasättas. Behandlas som skit.
Läste i amelia om en kvinna som tog lån och åkte till USA för att operera sin whiplash. Men jag får inget lån. Jag kan bara vänta. Och lipa. Och hata det här jävla skitlandet som förstör mitt liv.
Ett kungarike för ett liv utan smärta. Du som går och lägger dig varje kväll utan värk: var tacksam för fan och betala den där jävla skatten utan lyxgnäll! I morgon kan det vara din tur.