Därför är jag feminist

I brist på tid att skriva: En gammal, opublicerad text:

Att vara likhetsfeminist innebär för mig att varje människa, utifrån egna egenskaper och önskemål, ska få rätt att själv bestämma vad han eller hon vill göra av sitt liv. Den möjligheten finns inte i dag eftersom vi ända från födseln matas med redan färdiga könsroller som vi förväntas leva efter.
De här könsrollerna leder till att kvinnors medellön bara är 82 procent av männens och många av oss kommer få en pension som är omöjlig att leva på.
De leder till att kvinnor är sjukare än män. Kanske för att vi får sämre sjukvård och billigare mediciner, vilket nyligen bevisats.
De leder också till att kvinnor mår sämre i en relation än som singlar medan det för män är precis tvärtom.
20 000 kvinnor våldtas varje år men endast 200 män döms för det.
En kvinna misshandlas till döds av sin man varje vecka.
Kvinnor kvoteras bort i yrkeslivet när högre befattningar tillsätts.
Arbetslösheten är högre bland akademiskt utbildade kvinnor än män.
Trots att det huvudsakligen är kvinnor som arbetar inom vård och omsorg gör männen i större utsträckning karriär även inom dessa områden.
Män får oftare orgasm vid samlag medan många kvinnor aldrig får det. Och det här är en viktigare fråga än man kan tro eftersom sex enbart på mannens villkor skadar kvinnors självbild och skapar en känsla av mindervärde.
Kvinnor tar fortfarande ut 83 procent av föräldraledigheten trots att det ständigt framhålls hur barnen behöver båda sina föräldrar.
Det finns statistik på allt jag listat ovan. Men en helt ovetenskaplig koll i bekantskapskretsen talar samma tydliga språk:
Kvinnorna är mer välutbildade men går oftare arbetslösa eller på vikariat medan männen i högre utsträckning har fast jobb.
Lönerna för jämnåriga kollegor med likvärdig bakgrund och samma arbetsuppgifter skiljer mellan ettusen och tolvtusen kronor beroende på om du är kvinna eller man. Detta trots att fler kvinnor än män uppger att de löneförhandlat.
Kvinnors fibromyalgi, endometrioser, skolioser, vaginism och urinvägsinfektioner negligeras av vården medan männen som åker in med fotbollsknän eller ryggskott tycker sig fått bra hjälp. Ytterligare en koll - i kurslitteraturen för blivande läkare och sjuksköterskor – visar att kunskapen om de typiskt kvinnliga sjukdomarna ofta är skrämmande liten.
Det är ingen slump att jag får 12 600 träffar när jag söker på ordet impotens på Internet. Men bara 248 träffar på vaginism.
Mannen är normen. På honom testas medicinerna. Efter honom skrivs litteraturen. Och historien.
När verkligheten ser ut så här borde jämställdhetsfrågan självklart inte få reduceras till en ”kvinnosaksfråga”, utan vara en fråga för hela mänskligheten. Varken kvinnor eller män ska diskrimineras på grund av sitt kön.
För mig är det en omöjlighet att sitta tyst och se på när människor drabbas av det här förtrycket. Ty ett förtryck är precis vad det är. Privilegierade grupper har alltid slagits med näbbar och klor för att få behålla sin position när det börjat mullra på barrikaderna.
Historien visar att varje gång kvinnor mobiliserat kampen om lika rättigheter har forskare presenterat resultat som skulle påvisa biologiska skillnader mellan könen. Det är ingen slump att vita, välbetitlade, medelklassgubbar som Germund Hesslow och Bo Rothstein får helsidor i de stora morgontidningarna i samma veva som Schyman och co planerar ett feministparti.
Men som författaren Marina Vlady så klokt sa: ”Kvinnans krav på jämställdhet är inget krav utan ett erkännande”.
Eller enklare uttryckt: Varför skulle vi slåss för jämlikhet om den redan fanns?
Om ickefeministernas påstående är sant, att de här könsskillnaderna beror på biologi och därmed är oföränderliga – vad har de då att vara rädda för?
Någon har bestämt att flickor ska ha rosa täcken på BB och pojkar blå. Någon har bestämt att pojkar som skriker mycket är försigkomna medan skrikande flickor är besvärliga. Och det finns dagis där personalen faktiskt låter pojkarna ta till knytnävarna, ”för de behöver ju utagera sin aggressivitet” medan flickorna uppmuntras att tala om problemen och fungera som lugnande stoppklossar för pojkarna. Så lär vi oss olika sätt att hantera konflikter.
Pojkar får känna stolthet över sitt könsorgan. Flickor har inget namn på sitt. När vi äntligen får det, serveras det som ett skällsord. Så påverkas vår bild av den egna kroppen och vårt framtida sexualliv.
Skolböckerna gapar tomma på kvinnliga förebilder. Ingenstans står att Marie Curie upptäckte radioaktiviteten eller att det var Mileva Einstein som skrev relativitetsteorin och inte hennes make Albert. Så blir det svårare för flickor att se sig själva som framgångsrika i ett framtida yrkesliv.
Flickorna uppmuntras att sköta om hästar och kaniner medan pojkarna skjutsas till hockeyträning. Så lär vi oss bli vårdande kontra tävlande.
Pojkar får mer utrymme att tala i skolorna medan flickor tystas ner. Så blir vi medvetna om vems åsikter som räknas.
Flickorna får bättre betyg, så varför går toppjobben ändå till männen?
”Kvinnor vill inte göra karriär” påstår biologisterna.
Men varför skulle de i så fall bemöda sig med att skaffa sig bra betyg och sedan i större utsträckning än pojkarna fortsätta med högre studier? För att de så hjärtans gärna vill bli kassörskor eller vårdbiträden?
Ni hör ju själva hur dumt det låter.
Genom århundraden har man försökt tygla den kvinnliga sexualiteten med allt från kyskhetsbälten till förbud mot preventivmedel och aborter. Men det mest effektiva sättet att tygla oss har varit att påstå att vi ”av naturen” inte äger samma lustar som mannen. Och att den som ändå gör det är en hora.
Inte konstigt då att det blev moralpanik i USA för ett drygt halvsekel sen när Kinseyrapporten visade att nästan 70 procent av de amerikanska kvinnorna onanerade.
Jag förstår dem. I ett samhälle som ända inpå 1970-talet förnekade klitorisorgasmen hade majoriteten av kvinnorna små möjligheter till sexuell njutning. Tyvärr har vi inte kommit särskilt mycket längre idag. Åtminstone inte att döma av skolornas sexualundervisning.
Trafficking, kvinnlig omskärelse, syraattacker och porrindustri är extrema följder av den kultur som lär pojkar att se kvinnor som objekt istället för medmänniskor. Här hjälper inte heller de kvasivetenskapliga kalsongforskarnas påståenden om att den feministiska kampen är onödig och att många tråkigheter skulle kunna undvikas om vi bara kunde acceptera könsskillnaderna som naturliga och biologiskt bestämda. Ett synsätt som genom historien använts mot att kvinnor ska yrkesarbeta, utbilda sig, delta politiskt och ta för sig sexuellt. Ett synsätt som motverkar jämställdhet och gör den så kallade särartsfeminismen totalt harmlös.
Jag är trött på att tillskrivas egenskaper jag inte har. Trött på att tvingas kämpa så mycket hårdare än männen på en segregerad arbetsmarknad. Trött på att få sämre lön än mina manliga kollegor. Trött på läkare som inte lyssnar. Trött på att ifrågasättas när jag vill leva mitt liv på ett sätt som inte anses som ”kvinnligt”. Trött på att ses som en bitch när jag hävdar mina mänskliga rättigheter.
Därför har jag valt att leva som feminist. Och jag är övertygad om att vi alla, kvinnor som män, i längden vinner på att du också blir det.

Källor:
”Vems valfrihet?” Debattbok för delad föräldraförsäkring
Aftonbladets artikelserie ”Den orättvisa vården”
Kalla Fakta om kvinnliga journalister av Louise Kjessler
Nina Björks ”Under det rosa täcket”
”Har män högre värde?” av Lena Johansson
”Lilja 4-ever” av Lukas Moodysson
Shere Hite, NHR:s sida om skolios, DN Debatt, RFSU mfl…