Surfar på olika skoliosforum och hittar så mycket sorg, smärta, rädsla och desperation. Från tonårsflickor och deras mammor som kämpar med korsettbehandling och dagliga tårar. Och från unga kvinnor som funderar över samma saker som jag:
"Hej,
jag undrar om det är någon som vet hur det fungerar med graviditet och steloperation. Jag är lite orolig för förlossningen när jag är stelopererad. Alla säger att det inte är några problem men ingen berättar mycket mer. Kan man ha problem med att föda "normalt"? Måste man göra kejsarsnitt för att man inte kan pga ryggen?
Om någon vet eller har erfarenhet berätta gärna."
"Hej!
Jag opererades för skolios -92 med 45 grader på Salhgrenska av Nachimsson. Operationen gick bra och jag växte fyra cm och har nu tolv grader, knappt synligt. Det var det värsta året i mitt liv..."
"Hej...
Hur fixar man att medverka till att stänga in sitt barn i denna ohyggliga plastsak som hindrar hennes rörelsefrihet, som skaver, ger sår och hudinfektioner?
Min dotter är så aktiv, hon springer, skuttar och dansar sig genom livet, hur ska jag kunna tvinga in henne i denna bur (som det faktiskt känns om)?
Som om det inte vore traumatiskt nog att bara vara tonåring? Jag kan inte för min värld föreställa mig hur jag ska kunna snöra på henne eländet. Hur jag ska kunna medverka till det? Tänker på sommaren, på skavsår, på värmen, kläderna - det bara modet....nej jag kan inte se hur det ska gå till, så är det bara..."
Vi skriver 2007 och 13-åringarna behandlas fortfarande med bostonkorsett eller steloperation. Några av oss blir invalidiserade för livet. Var fan är forskningspengarna? Och eftervården för oss som det gått illa för? Jag blir så jävla förbannad att jag inte kan göra annat än lipa som ett litet barn. Som jag gjorde varje dag när jag var fjorton år och mamma stängde in min lilla kropp i det där förfärliga fängelset som skavde och tryckte ihop hela bröstkorgen och var så klumpig att inga kläder passade. Där började min ryggvärk. Jag skämdes. Och grät.
Idag har jag för länge sedan insett att det inte är jag som ska skämmas. Men gråter gör jag. Jag kan inte annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
När jag läser din blogg så inser jag att jag måste vara världens lyckligaste skoliospatient. Under hela högstadiet tvingades jag bära ett av dessa plastfängelser, vilket var ett helvete under de första månaderna. du vet ju hur det känns att lära sig andas igen, uppåt istället för åt sidorna, att lära sig klä på sig, plocka upp saker från golvet, byta om efter skolidrotten på toaletten, att ha stora blåmärken runt höfterna, missformade revben efter skarvarna och lös hu runt svanken för att allt pressats samman 23 timmar om dygnet i två år. Men man vande sig, anpassade sig, blev starkare. Min största plåga av korsetten var att jag fick läga av med truppgymnastiken eftersom jag vart så stel i rygraden, och att modet med långa, täckande tröjor och toppar kom först fem år senare. Död åt kombinationen midjekort och bostonkorsett!
Skicka en kommentar