Om ätbara trosor och kräftröd flokati

Den där hunden som inte är min har levt rövare här hemma varenda dag i en veckas tid nu. Varje gång jag varit hemifrån i några timmar har jag kommit hem till världens sjöslag. Har hon inte bitit sönder ett kräftpaket på tining och använt den vita flokatimattan som tallrik så har hon på nåt underligt vis lyckats klättra upp i kökshyllan och krossat flaskor med olja och balsamvinäger. Hajar ni vilka fläckar det blir av balsamvinäger? Jag är helt slut. I dag kom Knutte och hämtade båda huliganerna och de ska vara i Haninge hela september. Aldrig har det varit så skönt att bli av med dem. Eller rättare sagt: bli av med den. Min egen har trots allt bättre hyfs men är framför allt inte lika smidig när det gäller att klättra och hitta på hyss. Hon tuggar inte heller sönder mina trosor. Och det, mina vänner, är en underskattad egenskap.