Jag vet svaret på frågan och har egentligen alltid vetat. Uppfostrad till tvåsamhet, första intrycken av sex via våldtäkter eller otrohetsaffärer med "stygga" kvinnor i taskiga amerikanska tv-serier, första pojkvännens negativa påverkan på min självbild (en snygg småstadspolis som dumpade mig tre dar efter att han tagit min oskuld. Jag sålde storyn för trehundra spänn till Aktuell Rapport...) och så naturligtvis de ruttna familjerelationerna och den eviga längtan efter kärlek och familj som gör att man står ut med ganska rejäla perversiteter bara killen är snäll där emellan. Jag är verkligen pure white trash. Men tänker ibland, i synnerhet sedan vänner påpekat det, att jag kanske är värd något bättre. Så jag bryter upp. Och går vidare.
Pratade just med morsan i Finland. Farsan hade tydligen blivit hemskt orolig (över min planerade boendeform i Uppsala) när syrran ringt och sagt att hon sett mig parkera husvagnen utanför päronens hus när jag övernattade där på hemvägen från Malmö. Hon såg att jag var där. Men kom som vanligt inte in för att fråga hur jag mår. Hon är äldre än jag och har därmed satt ribban för vår relation. På typ 0.001. Samma visa med den andra systern. Nio år äldre och minst dubbelt så dum. Men barn som växer upp i alkoholistsläkter kan visst bli väldigt känslokalla. Har jag hört. Inte så konstigt då att den enda som verkligen kände mig var min hund. Nu sitter han uppe i de sälla jaktmarkerna och blickar ner på mig och sina barn och undrar vad det ska bli av oss.
"Bara jag får vara nånstans där jag blir klappad blir det bra", tänker hans dotter och tittar på mig med ögon solkiga av atrofi.
Vi är ganska lika ändå, jag och mina hundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar