Student - pure and simple fattigdom!

Nu är gubbarna igång igen och gnäller på gnälliga studenter apropå Leijonborgs världsfrånvända förslag om flitpremie till privilegierade studenter som klarar tentorna i tid. Och jag blir så trött. Någon påstår i ett inlägg att studenter lever gott och till och med kan spara av de 7000 kronorna man får i studiemedel per månad. Jag undrar vad den jeppen hade för betyg i matematik.
Jag bor i en etta på 38 kvadrat med hund och två katter och lyckas inte får ner mina fasta utgifter under 5000 kronor per månad. Vem som helst kan väl räkna ut att det inte blir mycket kvar till mat och mediciner. Än mindre till kläder, smink och nöjen. Jag minns inte när jag var på bio sist. Eller åt en riktig krogmiddag utan att bli bjuden av vänner eller krogägare. De dyra underkläderna jag går omkring i vann jag i en slogantävling. Sminket har jag fått av en sminkös jag jobbat för. Musiken jag lyssnar på är olagligen nedladdad. Och det gör mig ingenting alls. Men jag bli heligt förbannad när ovetande, outbildade gubbar i medelåldern inbillar sig att vi studenter lever gott på de futtiga statliga lånen! Det är ett rent helvete att vrida och vända på varje krona för att klara varje månad. En student i dag är inte automatiskt 21 år ung, frisk som en nötkärna och har nära till söndagsmiddag hemma hos mamma när konserverna är slut. Många av oss är över 30 och har gnetat på arbetsmarknaden i åratal utan att få ihop något sparkapital. Är man dessutom sjuk är man helt bortglömd av systemet. De 7000 kronorna ska då också räcka till rehab och medicin och dyra läkarbesök. Det har gubbarna knappast räknat med.
Men det ska inte behövas att jag ska sitta här och redovisa mina utgifter som sjuk student från arbetarklassen. Det räcker ju att titta på konsumentprisindex för att fatta att dagens studiemedel är rena skämtet. Med konsumentverkets snåla utgiftsposter som bakgrund lever en student i dagens Sverige långt under fattigdomsgränsen. De höga statliga kraven på boende har knappast hjälpt upp vår situation. Många av oss skulle säkerligen bo enklare med kallvatten och delad dusch bara det blev pengar över att leva för. Men i dagens samhälle slukar boendet mer än hälften av månadsinkomsten för en student och de studentbostäder som byggs i storstäderna är på tok för dyra för alla utan en pappa som betalar. För 25 år sen fick min syster ut 4000 kronor per månad i studiemedel och lade 10-20% av detta på hyra. The rest is history.
Det verkar som om gnällgubbarna lever kvar i den världen, då bostäderna var billiga och pengarna räckte för att supa skallen i bitar på lokal varje helg. När får vi de vassa studentorganisationer vi förtjänar? Och politiker som inser allvaret i att ansökningarna till universiteten dalar och en hel generation bränner ut sig på dubbelarbete?
Leiojonborgs världsfrånvända förslag om en flitpremie till redan privilegierade studenter som klarar tentorna i tid. De som slipper jobba extra. De som är friska och har en pappa som betalar semesterresan till Sydfrankrike när vi andra jobbar häcken av oss hela sommarlovet. Det är naturligtvis ett hån mot oss som kämpar och sliter för att få upp en burk vita bönor med musarmen när medelklassen gnäller om sitt livspussel. Det enda rimliga är att höja studiemedlet för alla, ta bort inkomsttaket för extrajobb och ge studenter möjlighet till deltidssjukskrivning.
Jag vägrar tro att det är slumpen som gör att majoriteten av dessa gnällgubbar själva saknar högre utbildning. För än har jag inte sett några veterinärer och civilingenjörer klaga på slapp studietakt och låga examenskrav. Däremot känner jag flera som tagit sabbatsår. För att jobba. 40-timmarsvecka är nämligen rena semestern i jämförelse med många naturvetenskapliga utbildningar. Dessutom är det svårt att få pengarna att räcka, i synnerhet om man tänkt läsa så länge som fem-sex år. Som jag. Då kan det kännas bittert att inte ens ha råd att åka på en helgresa till Köpenhamn förrän man är över fyrtio. Eller gå till massören då och då för att få hjälp med en värkande rygg. Så sabbatsår lär det helt säkert bli även för mig. Tills dess biter jag ihop och gör så gott jag kan. Vilket jag förutsätter att de allra flesta gör. Utom vissa gnälliga gubbar.