Kärleken är

Det finns en person i R:s närhet som jag messat några gånger för att få hjälp. Då har hon inte brytt sig om att svara. Men nu, sedan hon varit inne på bloggen och upprörts över vad jag skrivit om hennes kusin, kom ett sms i natt med "vad håller du på med? förstår att du tycker han är pest men det här är bara för lågt" och att hon var på väg till Debaser och ville prata. Men då hade jag redan gått hem. Tack och lov. Prata på fyllan brukar sällan bli bra. Och var var hon när jag behövde henne tidigare?
Visst inser jag att jag varit naiv igen, som inbillat mig att hans vänner också varit mina. Så naiv att jag faktiskt trodde att åtminstone någon mer än J, H och S skulle vara gammal nog att inte välja sida. Hans sida. Men det är förstås svårt att tro sina vänner om att tyrrannisera sina flickvänner. Då är det lättare att måla upp en världsbild där jag är en knastant som hittat på alltsammans. Å så kan man i lugn och ro traska vidare i livets lugna hjulspår utan det minsta dåliga samvete. Men förr eller senare kommer sanningen fram. Och hade det då inte varit bättre att lyssna och försöka hjälpa innan det blev för sent?
Jag vet mycket väl vad jag håller på med. Jag skyddar mig själv på det enda sätt jag kan. Och sen jag publicerade hans namn har jag ju fått vara ifred. Så uppenbarligen funkar det. Jag är pinsamt medveten om att 90 % av alla som läser den här bloggen tror att jag är en bitterfitta som ser en chans att ge igen efter en dumpning. Men de resterande tio procenten kan lägga ihop två och två och förstå att någonting gick väldigt snett i den där sista relationen jag hade. För inte sjutton har jag hängt ut nån tidigare pojkvän här, trots både alkoholism och otrohet. Och dumpad, det har jag faktiskt inte blivit på ganska många år nu.
Mot bakgrund av detta känns det ganska ruttet att en person med liberala värderingar, han som säger sig värna yttrandefriheten, nu försöker tysta mig. Först på egen hand och nu genom vänner.
Mina nära (och vid sina sinnens fulla bruk) vänner tycker inte alls att det är konstigt eller lågt att jag "hängt ut" R. Några av dem tycker till och med att jag varit alldeles för sparsam med detaljer.
"Du har ju egentligen inte berättat nånting konkret, det kanske kunde få folk att förstå dig bättre", sa B.
"Som hur han psykade dig med att ställa samma fråga om och om igen och styrde dina svar".
Hon syfter på följande ordväxling:
R: Vad menade du med att du sa att jag var snäll den där kvällen på Accelerator.
Penny: Jag tyckte det. Du var snäll den kvällen. Du verkade bry dig om mig.
R: Jag förstår inte vad du menar. Hur kan du säga så? Vad menar du?
Penny: Att du var snäll då.
R: Men jag är ju alltid sån mot dig. Jag är alltid snäll ju.
Penny: Nej, inte så. Det tycker jag inte.
R: Vaddå? Vad menar du? Jag var väl precis som vanligt. Precis som jag brukar vara. Jag förstår inte vad du menar med att det skulle vara nån skillnad.
Penny: Nej, det var väl inte det då.
R: Vad menar du?
Penny: Du var väl som vanligt.
R: Men hur kan du säga det?
Penny: Du bad mig ju säga det.
R: Nej, jag vill veta vad du menar. Vad menade du med att säga så den där kvällen?
Penny: Men det har jag ju sagt.
R: Nej, det har du inte.
Penny; Jo, jag har redan svarat på det.
R: Nej, jag har inte fått nåt svar. Vad menade du med att du sa sådär?
Penny: Jag sa ju att jag tyckte att det verkade som om du brydde dig om mig.
R: Nej, det sa du inte. Du sa att jag var som vanligt.
Penny: Men det var ju du som bad mig säga det!
R: Du har inte svarat på frågan. Vad menade du egentligen? osv tio gånger till...

Så här kunde diskussioner om just ingenting alls se ut. Efter att ha hört samma fråga ställas tio-tjugo gånger blev jag så kallat "hysterisk" och ville inte längre umgås med R. Men jag gav honom flera chanser att möta mig i terapi. Chanser som han inte tagit, utom vid ett enstaka tillfälle. Terapeuten rådde oss då att göra slut.
Vad terapeuten inte förstod är att R blivit en mästare på att manipulera människor och få andra att uppfatta honom som den svagare parten. Jag gick själv på hans ångerfulla gråt många gånger innan jag förstod att det bara var ett mönster han utvecklat för att få tjejer att stanna. Och att de stora ord han sa aldrig betydde något.
Kärlek är något man visar genom goda handlingar. Inte genom att säga "jag älskar dig" efter tre veckor. Inte heller genom att vilja ha trekant med min snyggaste tjejkompis efter en enda veckas bekantskap med mig, bjuda hem henne att sova över och ägna henne all uppmärksamhet medan jag gråter över min värkande rygg som han knullat sönder natten innan. Inte heller är det kärleksfullt att pika sin partner för hennes klädsmak och frisyr medan man sakta tar över hennes garderob med grejer som är så fula att ingen annan kommer vilja ha henne. Kärlek visas inte heller genom att kontrollera sin partner och hindra denna från att prata med andra män och göra utflykter på egen hand (jag fick inte gå en meter ifrån honom under vår vecka i Turkiet och jag tilläts inte prata med folk varken för att pruta eller fråga om vägen. Det var ju han som betalade och därmed han som bestämde. I enlighet med detta tog han hand om alla växelpengar). Kärlek är inte att ständigt vända sig bort och sucka när den man påstår sig älska vill prata om något som är viktigt för henne. Kärlek är inte att vilja binda fast någon i hemmet och lämna henne liggande ensam. Kärlek är inte att spotta på varandra. Kärlek är inte att ensidigt underhålla sin egen snedvridna sexualitet och därmed skada sin partner fysiskt och psykiskt (jag tvingades dubbla min dos av smärtstillande under tiden med R och jag fick också stora problem med underlivet som han ignorerade). Kärlek är att vara varandras jämlikar och bästa vänner. Kärlek är att kunna tala med varandra om allt. Kärlek ska inte göra ont.
Jag erbjöd vänligt R:s kusin att prata i dag istället. Hon har inte hört av sig. Och ärligt talat känns det mest skönt. Hur i himlens namn ska jag kunna prata med en släkting till honom om hur han har förnedrat mig och gjort mig illa i intima situationer? Jag vill lägga det där bakom mig nu, försöka glömma och gå vidare.