Föräldraskap

Jag blev så himla ledsen härom kvällen när jag satt och chattade med en nätkompis på Fejjan. Plötsligt frågade han om jag ville ha barn och ja sa såklart ja. Och då tyckte han att det kanske inte var så lämpligt med tanke på hur jag lever...
Jag har hunnit partaja i några veckor och så får jag höra detta. Men kvinnor över trettio som dricker lite för mycket och ligger runt har ju alltid setts som psykiskt instabila, vare sig vi är det eller icke. Män som lever ungkarlsliv behöver däremot sällan försvara sig. Jag har inte känt den här killkompisen särskilt länge. Vi har bara träffats ett fåtal gånger. På krogen. Men har han läst den här bloggen borde han ju veta att jag varit sambo i åtta års tid och levt ett synnerligen välordnat (på ytan) villaliv med hundar och trädgård och två bilar och nån slags framtidstro. Det blev inga barn under de åtta åren och nu börjar den biologiska klockan ticka allt snabbare, läkarna tar prover och ingenting händer. Förutom att jag hoppar i säng med den ena pojkspolingen efter den andra. Nu senast någon jag trodde kunde vara lite boyfriendmaterial eftersom han var så långsam i sin uppvaktning=seriös? Men efter oskyldig afterworkdejt och baddejt med mariekex blev det drinkar och avsugning och hejdå. Ja, jag skiter i att folk jag känner läser den här bloggen. Eller, det gör jag väl egentligen inte, men ibland glömmer jag alldeles bort det. Och tur är väl det. För satan vad tråkig läsning det hade blivit om jag ständigt skulle censurera mig själv a´la Hollywood. Jag försöker ju upprätthålla nåt slags feministiskt ställningstagande här. Att vägra skämmas för mina fylleligg och fulligg. Eller för den delen snacket efteråt. När ska han ringa? Kommer han att ringa? Ska jag ringa? O bla di o bla da. Jag är blott en simpel människa. Jag längtar efter att vara del av en gemenskap. Kalla det kärnfamilj om ni vill. Jag bryr mig inte om i vilken form den kommer. Bara jag slipper vara ensam. Såklart vill jag ha barn när jag känner så här! Såklart förstår jag att min situation inte är optimal för familjebildning. Men inte sjutton är väl evolutionen så petig? Är man stark nog så anpassar man sig. Och överlever. Och det är just precis vad jag gjort hittills. Anpassat mig. Och överlevt. Få förstföderskor i världen har möjlighet att planera barnets ankomst så minutiöst noggrannt som den välnärda svenska medelklassen. I takt med att fertiliteten sjunker i västvärlden blir adoptionsbyråernas krav på "normalitet" det allenarådande synsättet. Sällan, eller aldrig i historien, har kraven på den blivande modern varit så höga som idag. Min egen mamma blev med barn redan som ogift artonåring och med endast en tillfällig anställning som barnflicka. Snabbt råddades ett bröllop ihop och gemensam lägenhet införskaffades. Men det hade inte behövt gå så väl.
Det var inte mitt åttaåriga förhållande med en alkoholist som fick mig att tvivla så på kärleken. Det är de senaste årens fruktlösa försök med den ena hopplösa mannen efter den andra. Omogna Debaserslynglar utan körkort och verktygslåda må vara mjuka och lyhörda i sängen. Men de vill inte binda sig. Bara hänga på klub bar och jaga nytt, slappt, vitt indiekött varje helg. Den andra sorten, som jag provade för ett år sen, är inget jag önskar min värsta fiende att möta varken under lakanet eller i en politisk diskussion vid köksbordet. Det är en manssort jag föraktar och aldrig kan förmå mig att älska även om jag underkastar mig.
Kvarstår: ett beslut.
Jag kan inte för något i världen tänka mig att skaffa barn med den sistnämndas sort. Vill inte att en sådan kvinno- och människosyn ska forma en ny individ, allra minst någon av mitt eget kött och blod.
De veliga Debasersnubbarna däremot kan säkerligen bli bra fäder om de bara fick några barn gjorda. Någon lyckades ju uppenbarligen få den långe att bryta trenden med avbrutna samlag. Ja, åtminstone ett par gånger på nittiotalet. Så det får väl bli något sådant för min del också. Varannanveckasföräldraskapet är förmodligen något som skulle passa mig väldigt bra. Jag är, ärligt talat, mer bunden när jag har min hund jämt, än om jag skulle ha ett barn varannan vecka. Och samhället erbjuder trots allt ett hyfsat stöd i form av sjukförsäkringar och vård för barn till fattiglappar. Djurens utgifter måste jag betala själv, vare sig jag jobbar, är student eller går till socialen. Och det ger mig just nu jävligt ont i magen. Alltmedan den långe trivs med att "parasitera", som han själv uttryckte det, och ta hand om sina barn varannan helg i exets bostad medan soc eller a-kassa betalar för hans uppehälle på ungkarlshotellet. Fadern lever som han vill, trygg i förvissningen att barnen har vad de behöver utan någon annan insats från hans sida än en sats. Jag spekulerar naturligtvis. Tror faktiskt att han kan vara en bra pappa trots den där ytliga bristen på ambitioner. Ambitioner har ju jag istället haft alldeles för många. Och för tunga. Mina barn kan behöva lite lättsinne som väger upp mitt allvar. Därför tror jag att debaserynglingarna är ett bättre alternativ att yngla av sig med. På Den Stora Kärleken tror jag icke alls. Men det är också ett sundhetstecken. Ett vittnesbörd om överlevnadsinstinkter som inte fanns på samma sätt när jag var arton. Och som inte heller fanns hos min mor när hon var arton, trots en planerad föräktenskaplig graviditet.
För, det vet ni ju, både ni och jag egentligen. Att bli förälder, är ingenting man kan planera. Det är något man lär sig att leva som.
Men fram tills det där rosablå dubbelstrecket dyker upp på displayen tänker jag leva precis som jag vill. För utan det där roliga förspelet, blir faktiskt inga barn gjorda.