Parasit inspirerar utbränd arbetsnarkoman

Naturligtvis hann Nokia stänga igår innan nedladdningen var klar. Så det blev att ta nya tag i dag och ringa. Och tur var väl det. För himmel vilken trevlig supportkille jag fick tala med. Jonathan som pendlar från Malmö till jobbet på Nokia i Köpenhamn är en pärla! Även om han inte lyckades lösa mitt problem, ha ha. Men han ringde upp flera gånger och pratade nog med mig i minst en timme. Nåt sånt har jag aldrig varit med om förr. Dessutom var han lite rolig. Mänsklig liksom. "Aaah, nu måste jag be dig vänta en liten stund igen när jag pratar med min kollega men jag lovar att du slipper lyssna på pausmusiken" eller "jag är ledsen men nu måste jag verkligen gå på toaletten" och sånt. Om han hade bott i Sthlm hade jag föreslagit en dejt. Jag vet att det är osvenskt. Och att folk säkert tycker man är knäpp när man Fejjanmejlar heta snubbar man inte känner. Men hur ska man annars få vad man vill ha? I vintras såg jag ett tv-program där Stephen Fry gjorde intervjuer med andra manodepressiva. En av de unga tjejerna som deltog verkade ha fått diagnosen på grundval att hon en gång raggat upp en främmande kille i en bar. Det ansågs inte normalt. Då är man manisk. Och säkerligen har jag varit en aning manisk denna sommar, men det är i högsta grad en normal reaktion efter ett år i Sveriges svar på Amstetten. Åtminstone tycker jag så. Och ragga på krogen borde vara hyfsat vanligt bland alla singlar med någon slags mänskligt orienterad sexualdrift.
Även om det inte blir något mer med den långe är jag glad att jag var tillräckligt manisk för att be om hans telefonnummer den kvällen. Jag fick bra sex av en av Stockholms absolut snyggaste killar. Och jag blev lite inspirerad av han livsinställning. Var inte oroliga nu. Men i min situation behöver jag känna att livet inte är slut för att jag misslyckas. Jag kommer inte att klara plugget i höst. Det har accumulerats för mycket jobb och jag mår dåligt av att vara i Uppsala. Jag behöver göra något annat om jag inte ska gå under. Helst av allt skriva färdigt min bok. Och på tal om att vara arfbetslös kulturarbetare hittade jag till en gammal intervju med den långe där han säger något om det svenska akassesystemets betydelse för kulturen. Att många band, författare och filmare inte skulle ha fått något gjort om de tvingats jaga jobb eller slita på fabrik för sin försörjning mellan framgångarna. Nu har jag ju ingen a-kassa utan måste söka sunkjobb. Och ingen bok blir skriven. Den har legat halvfärdigt i tre år nu. Men jag tror ändå på att hitta en lösning på något sätt. Bara inte i Uppsala. Stockholm inspirerar mig. Här vill jag liksom leva och dö. Och jag är inte alls så rädd länge. Varken för det ena eller andra.