Little big love

Baddejten ringde överraskande nog i söndags. Nu ville han promenera. Och jag var med på noterna. Sen kom ett mess att vi kanske kunde ta en öl ändå. Jag svarade att det hade varit trevligt men att jag fortfarande var pank. Å då svarade han "ok". Det blev promenad. Runt halva stan. Men inte ens hålla handen. Som att gå och gå och aldrig komma till dörren. Till slut gav jag upp. Han skulle hem och skriva ansökningar. Och jag hem och äta hade jag tänkt. Men min besvikelse över flera fruktlösa dejter i rad gjorde att jag ringde upp den där killen jag känt igen på Debban sent i fredags och faktiskt fått med mig hem. Detta var allra första gången jag dragit med mig någon hem från Debaser. Han var ju så otroligt rar. Verkade genuint intresserad av mig och mitt liv. Och fascinerad av att jag var några år äldre än honom och faktiskt levt ett liv. Han ringde redan under promenaden, men jag kunde ju inte svara när jag var på dejt med en annan snubbe. Men nu var klockan nio och han satt på vår favvobar och drack öl och läste en rockbiografi. Han blev glad att se mig och beställde in en himla massa öl och hade dessutom den goda stilen att dricksa bartendern rätt ordentligt. Jag tycker man ska göra det när man jobbar och tjänar pengar. Även om jag själv knappast är speciellt generös för tillfället uppskattar jag den egenskapen nåt enormt hos människor. Jag blev supen under bordet. Och vi hamnade hemma hos mig. På morgonen gick han upp klockan nio för att stå först i kön på Konsum och köpa frukost till mig. Ja, ni fattar. Första gången vi gick hem tillsammans hade jag sagt något om att han inte var min typ. Andra gången tittade han på mig med sina nötbruna och deklarerade att han bestämt sig för att jag var hans typ.
Efter en gratiskonsert på Berns i tisdags messade jag honom igen och frågade när han slujtade jobba. Svaret kom snabbt: "Jag slutar nu". Sen satte han sig i t-banan och väntade i 40 minuter för att åka hem till mig och hundarna. Tror ni att jag längre bryr mig om ifall han är min typ?
Det finns några hakar med diagnoser och riktigt strulig bakgrund. But hold on. Jag tar det lugnt och funderar mycket. Vi pratar om det. Han verkar vara inställd på att vara ärlig med allt. Och säger att han mår bra nu. Jag kan känna igen mig i det där att vara nere på botten och vända, det vet ni. Vill ju hellre ha en sån kille än en problemfri akademiker. Jag blir ju så uttråkad av såna. Och de förstår mig aldrig. Det tror jag den här killen gör. Vi garvar hela tiden och jag känner mig så avslappnad i hans sällskap. Raka motsatsen till den stela baddejten som bara gör mig nervös och irriterad. I måndags messade han, den rara, sex gånger. Riktigt fina grejer. I dag har han inte skickat något. Kan vara kalla fötter. Men det kan jag förstå. För det händer nåt när vi är i samma rum. Nåt jävligt häftigt och ganska läskigt som jag inte känt på många år. Vad månde bliva?