Underbart är kort

Jag borde kanske ha aktat mig när han berättade om sina problem: ADHD och ett förflutet som amfetaminmissbrukare med veckoliga besök för att kissa i en burk på Beroendecentrum. Men jag ville så gärna tro. Och han sa ju att han mått bra sen han fått ordentlig medicin.
Men i fredags hörde han inte av sig på länge när jag messade om att jag fixat en festivalbiljett. När han väl dök upp var klockan redan ganska mycket och han sa något om att han haft en ADHD-dag och mått dåligt. Vi såg Säkert! tillsammans, kramades och drack öl. Jag dansade lite framför scenen och sen skulle han plötsligt iväg för att träffa sin chef någon timme. Det hade inte jag fattat. Men jag förklarade att det var helt ok. Jag hade lite jobb att göra backstage och folk att umgås med. Och vi hade ju hela lördagen att hänga på. När han drog lovade han höra av sig senare för att eventuellt mötas upp på väg hem. Och han deklarerade om och om igen att han mycket hellre ville vara med mig men att detta med chefen var något han "måste" göra. Så det trodde jag på.
När festivalområdet stängde hade han fortfarande inte hört av sig så jag messade och frågade hur han skulle ha det. De hade efterfest på Debaser som jag tänkt gå på om vi inte skulle ses. Och det var nånstans här det spårade ur. Han blev uppenbarligen förbannad över att jag hörde av mig. Sa en massa otrevligheter på telefon. Men sen ville han ändå att jag skulle komma dit. Han var på jobbet, en krog på andra sidan stan. Jag tog T-banan och han ringde mig flera gånger innan jag kommit fram. Det verkade som om han lugnat ner sig. Jag trodde vi skulle ta en öl och sen åka hem tillsammans. Det blev inte så. När jag kom fram var han redan rasande. Stod bara och skrek åt mig på gatan. "Jag trodde du var en fin tjej, men du är precis som alla andra. Fattar du hur jävla dåligt jag mår? Du behandlar mig som skit" osv. Jag förstod ingenting. Jag hade ju inte gjort ett smack. Men hela situationen, med att en människa man kommit nära blir så personlighetsförändrad, är väldigt skrämmande och påfrestande. Det bara brast för mig och jag rann ihop till en liten gråtande hög på trottoaren. Där blev jag upplockad av ett vänligt par som varit på kräftskiva. De undrade hur jag mådde och om jag ville följa med och ta något att äta. Det slutade med att vi satt en timme på Falafelkungen och pratade om livet och kärleken medan smsen trillade in. Ett efter ett.
Här är några utdrag. Notera att jag inte har gått i svaromål och över huvud taget inte förstår vad han anklagar mig för:
"onödigt. egobeteende.du skyller på mig efter tre dar jag e inte värd skiten.du ser inte det.du kan aldrig ha ett förhållande med någon som har ADHD. värför?för ingen fattar.jag tycker om dig.eller hur kräfs mycket mer en så. jag va värd skit.du ser inte det. varsegod adhdmänniskor e agrisiva men du kommer aldrig fatta.du kräver säger du är manisk crazy fuck. tack då"

"Jag ser ned på er normalbegåvade, så kallade men ni e trång synta och behandlar fålk som skit.jag gillar dig.just det tänk om håll dig till normal tåfflar då. fy fan."

"E jag bra eller vad.tycker du om mig? akta dig för adhd vem känner du kontantan är du behandla mig dåligt.du kommer ju inte fatta det."

"Adhd. Varsogod.jag gillar dig tid.nej då bra.du tycker det e jobbigt. oj,hur tror du att jag har det?du kan inte ens snudda vid det.du är ännu ett ärr i min skäl.stakars dig"

"en i mängden som fattar skit. du gjorde mig mycket illa"

"Hur tror du att jag mår?bra eller?"

"Fan...jag som trodde.aldrig gör jag om det igen hela bunten e skit.blinda egon."

"jag blir inlag igen men jag har ingen jag har bara ångest. tack då.tre dagar som kommer ha ett dyrt pris.tack."

"Förlåtmigvara"

Tro det eller ej men jag har faktiskt utelämnat de värsta exemplen.
Först vid femtiden på morgonen måste han ha somnat. Förmodligen på jobbet. Eller i rännstenen.
Då satt jag på ett tåg hem till mig, inte längre så hungrig. Men ångestriden. Och bredvid mig på tåget satt en kille som såg ut att känna likadant. Hans tjej hade just tagit med sig deras ettåring och lämnat honom. Nu skulle han på efterfest hos en vän i Hornstull. Jag följde med. Det är sånt man gör när man har ångest. Följer med okända män på efterfester med sprit och knark. Jag blev inte våldtagen. Och det enda som dödades var några kalla morgontimmar.
På lördagen försökte han ringa, men jag orkade inte svara. Visste ju inte vilken röst som skulle möta mig i andra änden. Snart kom en ursäkt i smsform istället och en undran om hur jag mår. Och jag har svarat. Att jag mår ok. Men är lite chockad och besviken. För att jag faktiskt tyckte om honom. Sen lyssnade jag av min svarare och där var en hel radda meddelanden. Både jävligt konstiga anklagelser från natten och en vek ursäkt med silkesröst dagen efter. Ni vet ett sånt där förlåt där killen låter som en strykrädd hund. Jag har så svårt för det. Eftersom jag förknippar det med missbrukare eller hustrumisshandlare eller bara med någon som har oerhört låg självkänsla och kopplar in autopiloten för att rida ut stormen han orsakat själv. Förlåtrösten. Jag hade hoppats slippa höra den igen.