Jag gillar GW, så länge han håller sig borta från relationsspalterna. Den här texten var väntad. Jag talade om den med en vän i natt, innan den skrivits. En annan vän messade igår att han "åkt på mordet i Arboga". För några år sen bevakade han Tsunamikatastrofen. Jag är inte imponerad av att han orkar. Det måste man som journalist. Och hur jävligt det än kan kännas så är det ingenting mot helvetet för de som drabbas av sorgen. Den där förlamande känslan av att vakna varje morgon och inse att det inte är en ond dröm alltsammans.
Men självklart får man insikter när man jobbar så nära döden, som min begåvade vän. Jag tror man fattar vad som är viktigt i livet. Att ta hand om dem man älskar. Så länge man kan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar