I går satt jag och lipade till My life without me (Canadensisk cancerstory med Mark Ruffalo och Scott Speedman) och konståknings-VM från Göteborg.
I dag behöver jag ingen yttre stimulans.
Varför skäms jag över att vela mellan Stockholm och Uppsala och aldrig få några relationer att fungera? Hundarnas andra matte skrev i sitt svarsmejl att de märkt att hundarna är känsliga för konflikter. Hos mig har ingen bråkat sen augusti då jag lämnade R. Det har varit lugnt och stillsamt. Men säkert känner de av att jag är nedstämd. De är ju inte korkade. Fy fan, vad jag hatar att inte räcka till! Men jag kan inte lämna ifrån mig Mårran. Jag vill ge henne ett bra liv själv. Jag har ju satt henne till världen och jag älskar henne. Jag kan inte se att det finns någon mening i någonting om jag inte får vara med henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar