I love you. You pay my rent.

För ett par år sen var jag tillsammans med en tre år yngre kille som behandlade mig förhållandevis väl jämfört med några av de andra. Och jag har aldrig sagt ett ont ord om honom under de år som gått sedan dess. Ändå gjorde jag slut för att jag uppfattade honom som ryggradslös och omogen. Hans mål och värderingar i livet var alltför långt från mina. Problemet var aldrig, vilket han trodde, att han inte haft sex innan han träffade mig. Problemet var att han var så otränad i relationer utanför sängkammaren, att prata om problem, lösa dem och ta beslut. Har man levt som ungkarl hela sitt vuxna liv och alltid blivit avvisad av kvinnor är det självklart svårt. Men jag ville ge honom en chans. För att jag tyckte han var söt och fin och förtjänade en god "utbildning";) Under det dryga år vi var tillsammans gjorde jag mitt bästa för att peppa honom och få honom att känna sig tillräcklig, i synnerhet på det sexuella planet. Men hans osäkerhet och svartsjuka tog ofta överhanden. Till slut blev det ohållbart att han var så hämmad och hade så stora problem med mitt förflutna att han kallade mig för "jävla hora" så fort han saknade bättre formuleringar. Kärleken tog slut strax innan vi skulle flytta ihop i Stockholm och han stod utan lägenhet. Jag erbjöd mig att hjälpa redan då. Jag har ju fler kontakter i Stockholm än vad han har. Men han ville inte bo i samma stad som jag. Han flyttade till sin faster i England, där han tillbringat många av sina skollov och semestrar. Jag försökte hålla kontakten med honom, addade honom på My Space och Facebook och skickade mess och mail då och då. Om jag någon gång fick ett svar var det bittert och anklagande. Han hade inget liv och det var mitt fel. Ett halvår efter separationen dök en låt upp på hans My Spacesida: For you who left me. Jag blev mycket rörd. Skrev naturligtvis och tackade för en jättefin låt. Och grubblade både en och två gånger på om jag gjort rätt som gett upp en kille som trots allt hade förmåga att visa kärlek och ge.
I januari 2007 träffade jag R. Vi var tillsammans ett halvår. Ett halvår för mycket. Om jag höll låg profil efter J och bara rosade honom inför andra, gjorde jag raka motsatsen med R. För att han förtjänade det. Värre relation har jag aldrig haft. Så ful, tjock och värdelös har ingen annan fått mig att känna mig. Så ensam när man är två har jag aldrig varit.
Jag fortsatte mejla J då och då. Undrade om han träffat någon. Om han tänkt stanna i England. Uppmuntrade hans musikskapande. Och erbjöd mig återigen att hjälpa honom att hitta lägenhet om han skulle plugga i Stockholm. Strax före jul kom han hem. Jag förstod att England varit ett misslyckande, rent yrkesmässigt. Nu skulle han läsa statsvetenskap i Stockholm. Sedan tidigare hade han ett års filmvetenskapliga studier bakom sig. Jag kände ofta att han gjorde den sortens val som jag gjorde för tio, femton år sen. Inget riktigt mål i sikte. Bara en barnslig, men fullt begriplig, längtan bort.
I julas gick han till slut med på att träffa mig. Han kom förbi mina föräldrar i Värmland en eftermiddag och vi tog en promenad. Jag frågade var han skulle bo och han hade alla möjligheter i världen att berätta för mig. Men den hämmade ynglingen vågade inte utan nickade bara mesigt när mina föräldrar glatt påpekade att de hoppades på att få träffa honom snart igen. Suck. I går fick jag veta av en gemensam bekant att han bor hos sin flickvän! En skvallertidningsjournalist som han träffat på internet och blivit ihop med direkt när han kom hem från England. I snart två år har jag väntat på att han ska träffa någon ny och komma över mig. Jag har känt mig skyldig för att jag lämnade honom när han var så svag och skulden har tyngts än mer av tonen i de få mail han skickat mig under tiden. Men jag hoppades att jag trots allt gjorde honom en tjänst som fick iväg honom från den lilla stan där hans sort aldrig kommer att få någon uppskattning. Och jag har verkligen önskat honom all lycka och uttryckt det i mail och sms, den enda kontakt vi haft under den här tiden. Men när jag nu får höra om hans nya kärlek, från någon annan, kan jag inte låta bli att dra paralleller till ett tidigare ex, som jag var tillsammans med i åtta år. Han var också förkrossad när jag lämnade honom. Men träffade en ny tjej efter två veckor. Han vågade inte säga något till mig, men jag hörde på hans tonfall när vi talade på telefon att intresset för mig hade svalnat. Och jag förstod genast vem hon var! Det fanns EN person i den staden som var tillräckligt lik mig. Journalist på väg uppåt, men inte nog framgångsrik för att vara ett hot mot honom. Dessutom väldigt lik mig till utseendet. Vi kunde ha varit systrar.
Nu har också det krossade hjärta som en gång gav upphov till en kärlekslåt uppenbarligen läkt. Eller är det bara så simpelt att J behövde nånstans att bo? Problemet under vår tid tillsammans var ju hans brist på driftighet och ansvarstagande. Han var överlycklig över att flytta in i min lilla etta. Hade inte en tanke på att försöka skaffa något eget. Eller ta ett skitjobb för att dra in pengar. Han sökte ett (1) mediajobb under tiden vi var tillsammans. Jag peppade honom naturligtvis. Som fan! Och jag är bra på sånt. Killen i den åttaåriga relationen gick från vikarie på landsortspress till projektledare på SVT. Och jag vet att det till stor del var tack vare mig och den markservice och kärlek jag gav. Jag flyttade med honom till världens ände, slutade mig egen designutbildning mitt i terminen för hans skull och blev hemmafru i Småland varvat med inhopp på dåliga landsortstidningar. Jag var en annan människa då. Naiv nog att tro att mina uppoffringar skulle återgäldas. När jag insåg att det aldrig skulle hända gick jag. Utan en krona. Utan jobb eller lägenhet. Jag grät och söp i två år, jobbade och slet och lyckades till slut flytta tillbaka till Stockholm. Allt tack vare den inre styrka man bygger upp när man aldrig kan förlita sig på någon annan än sig själv.
J i England vågade inte flytta hem ensam. Istället har han hittat en ny tjej som kan försörja honom och även om jag är glad för att han slutat visa mig bitterhet, har jag svårt att tro att hans nya kärlek kommer att hålla. Kommer hon att vilja ha honom när han slutar plugga och börjar gå på a-kassa? När självförtroendet åker ner i avloppet och han börjar få problem med alla hennes ex och killkompisar? När hon tycker att han borde skaffa en egen lägenhet och sluta vara så osjälvständig?
Den hämmade sidan av hans personlighet är ju uppenbarligen intakt. Varför skulle han annars hemlighålla henne för mig? Och inte ens bemöda sig med att svara på det där mailet jag skickade för ett par veckor sen då jag ville att han skulle skicka en skiva. Jag tycker det är svagt. Ryggradslöst. Men vet att många tjejkompisar har samma erfarenheter av killar som klänger sig fast, smusslar och smyger och inte vill växa upp. Som ena dagen deklarerar att man är deras livs kärlek och nästa inte ens orkar hålla en vanlig, artig vänskapskontakt. Jag bryr mig om mina ex långt efter att det tagit slut, åtminstone de som i grunden varit snälla och bra, och jag är mån om att behålla kontakten. Jag tror att det är nyttigt för ens självkännedom och personliga utveckling. Folk som inte har kontakt med något av sina ex har gjort nåt fel.
Men jag lånar hellre pengar för att klara mig på egen hand än blir ihop med nån för att få lite större lägenhet och hjälp med hunden. Och jag har verkligen försatt mig i en situation (som hundägare) där jag har förbannat svårt att klara mig själv. Faktum är att jag, trots den tragikomiska självbild jag målar upp här i bloggen, får flera mail varje vecka från killar som vill träffa mig. Och summan efter två utgångar i vår är två telefonnummer. Till jättetrevliga och bra killar. Men det är så oerhört sällan någon intresserar mig på ett djupare plan. Jag vill ha allt! Inte bara en ny husse och en anständig ekonomi. Det är ju kärleken man är ute efter. Och en vän för livet. Jag tror ni fattar.