Penny behöver dig!

Hur berättar man för sina vänner att man behöver dem? Hur ber man om hjälp när livet är på väg åt helvete i 180? Hur säger man att man inte vill leva längre utan att det låter som ett hot?
Jag må ha låtit som en pessimist många gånger i den här bloggen. Men i verkligheten är jag en stark person som haft kraft att förändra mitt liv när jag känt att det barkat åt fanders. Jag bröt upp från en alkoholist efter åtta år. Och jag lämnade den där killen som jag kunde levt ekonomiskt säkrat familjeliv med i Uppsala, om det inte vore för att han fysiskt och psykiskt tryckte ner mig i skosulorna under det blotta halvår vi var ett par. Jag lämnade landsortsblaskan som erbjöd mig fast tjänst och fick ett vik på en kvällstidning. Och jag tog lärarvik med jävliga ADHD-ungar när frilansjobben tröt. Jag gjorde högskoleprovet när jag var 31 och satte mig i skolbänken igen för att läsa in kemi, fysik, biologi och den förhatliga matematiken. Så mycket jobbigare nu än när man var barn. Så många tårar som droppat ner i läroböckerna sena kvällar. Jag gick igenom en steloperation mellan nio kotor, vaknade upp ur narkosen med så svåra kramper att jag trodde jag skulle dö. Fick en infektion på sjukhuset och hamnade i rullstol och anmälde hela patrasket till HSAN och Patientförsäkringen. Jag fick 3500 kronor för år av lidande. De fick inte ens en prickning. Men jag lärde mig gå igen. Och att strida för min sak. Och för andras.
Jag lämnade lägenheten i Stockholm som jag köat för i åtta år. Jag trodde jag skulle kunna starta ett nytt liv i Uppsala. Jag var naiv. Redan första veckan i skolan reste sig folk och gick när jag kom med min lunchbricka. Sedan har fler följt exemplet. Det värsta är att den tjej jag hade respekt nog för att anförtro mig åt blev den värsta i raden av mobbare. När hon under flera veckors tid vänt mig ryggen eller helt sonika gått och satt sig på andra sidan föreläsningssalen trots att jag just försökt ha nån slags konversation med henne, frågade jag rakt ut, så rakt det nu kan bli på Fejjan, om jag gjort eller sagt något dumt. Hon svarade att hon inte vill umgås med mig för att jag har "dåliga energier".
Klart som fan att jag har dåliga energier! Jag har blivit mobbad i skolan i snart ett år och bor i en kall stad utan vänner, pengar eller familj. Till på köpet mår min hund dåligt av att vara för mycket ensam i sin andra familj och varje dag jag lämnar henne för att gå till skolan några timmar kommer jag hem till ett kaos. Hon, som var så duktig förr. Jag var så stolt över henne. Nu är jag bara trött. Trött på att komma hem till sopor över hela köksgolvet och uppäten kattmat, trots att skålarna står på en hylla två meter upp på väggen. Hon skulle behöva gå på dagis, men dagis kostar 2000 spänn i månaden. Så då valde jag att flytta till Uppsala, istället för att pendla. Det var för hundens skull. För att jag älskar henne över altt på jorden och vill att hon ska må bra. Och om man älskar någon över allt på jorden lämnar man inte bort den för att man inte får ihop sitt förbannade livspussel. Fattar ni det?
Klart jag mår dåligt när jag inte kan åka härifrån, för att umgås med folk som bryr sig om mig, om det över huvud taget finns någon där ute som gör det längre. Jag undrar ibland. Jag vet att några av er säkert är rädda för att jag bara skulle gå omkring och vara det svarta moln ni läser om här i bloggen. Men ni som känner mig, på riktigt, vet ju att jag inte är sån. Bara. Den bäst beprövade medicinen mot depression har alltid varit festligt umgänge. Och det fungerar fortfarande bra för mig. Därför ber jag er höra av er! Ge mig en hint om huruvida jag gör rätt när jag nu bestämt mig för att flytta tillbaka till Stockholm, skaffa dagmatte till hunden och pendla till skolhelvetet. Åtminstone ett år. Finns där någon kvar som vill umgås med mig, ta en öl på Snotty eller en promenad eller filmkväll då och då? Eller har alla försvunnit in i kärnfamiljskarusellen? Kan ni tänka er att hoppa av den ibland, inte bara för min skull, utan för er egen? En vacker dag är ni kanske själva singlar igen och inser hur ensam man kan bli. Dessutom är jag ju, för fan, rolig. Eller var, åtminstone innan jag flyttade hit och fick "dåliga energier". Jag grät hela kvällen och helgen efter att hon svarat så på mailet. Men jag kommer aldrig att förstå hur man kan bete sig så iskallt mot någon bara för att ens shrink sagt åt en att undvika folk med taskiga energier. Människor som ska undvikas är väl såna som behandlar en illa? Som saknar förmåga att lyssna eller kommer med taskiga kommentarer? Och sådan är definitivt inte jag. Men när den här tjejen satt ensam på en fest i höstas började jag prata med henne och skulle just fylla på hennes vinglas när hon sa "nej tack, min pappa är alkoholist". Och det var hela upprinnelsen till att jag över huvud taget öppnade mig för henne. För att hon själv verkade ha behov av att prata om sin knasiga mamma och alkoholiserade pappa. Ge och ta, liksom. Ena dan lyssnar jag. Nästa är det hennes tur. Men vad kan man begära av en 24-åring som aldrig haft en pojkvän? Jag inser att jag har varit naiv som utgått från att folk skulle vara intresserade av att lära känna mig. När de förmodligen bara tycker att jag är en underlig, gammal kattant som jämt är sjuk eller kommer med andan i halsen och fel papper till föreläsningarna och dessutom har mage att ifrågasätta både skolsystem och dålig undervisning. I Stockholm fick jag höra att jag var ett socialt geni. Här blir jag utfryst och tillintetgjord.
Tack, söta Lisa, för att du genom din historia om vuxenstudier i Uppsala får mig att tro på att det kanske inte är mitt fel trots allt! Att man faktiskt kan hamna i så totalt fel sammanhang alldeles alldeles oförhappandes och inte ta sig därur hur mycket man än försöker. Och flytta blir det enda sättet att överleva. Flytta till dem som uppskattar mig för den rocker/kattant/hundmamma/ex-reporter/bloggare/student/fuskotarian/djurrättskämpe/partytjej
och överlevare som jag faktiskt är.
Men jag behöver er hjälp på flera sätt!
1) Dagmatte är inte fixad. Jag behöver någon i Mälarhöjden med omnejd. En hundvan, sportig pensionär kanske? Känner du någon som är hemma på dagarna och vill ta hand om en liten pudeltik? Eller känner du nån som känner nån som kanske känner nån? Jag behöver också några som kan rycka in och ta hunden över en helg/kväll när man inte kan ta med sig henne på fest hos allergiker eller till sjukhuset (fast låt oss hoppas att jag inte behöver tillbringa någon natt där igen på mycket länge). Hör av dig! Jag är, som sagt, desperat.
2) Jag behöver låna pengar för att ha råd med pendlande och dagmatte. Naturligtvis skriver vi riktiga papper på saken och lever jag om tio år är lånet med största sannolikhet redan betalat vid den tidpunkten. Jag är en skötsam person när det gäller hushållsekonomin. Betalade av mina gamla studielån långt innan jag egentligen behövde. Men det har jag dessvärre ingenting för nu. CSN:s lånetak på sex år står fast, även om man redan betalat tillbaka fem av åren. Galet. Men det här landet har fortfarande inte förstått att det är bättre att utbilda sina arbetslösa trettioplussare på universitetet än att sätta dem på nåt jävla Datortek.
Jag stannar här vid min mailbox. Och hoppas nån hör av sig. Kramar!
Eder Penny
Ett tillägg: För er som undrar varför en singeltjej som uppenbarligen inte har tillräckligt stort nätverk för att ha hund ändå skaffar en. Hon är tio år i dag. När hon föddes var jag sambo, förlovad och på väg att flytta till villa. Där jag sedan bodde i flera år innan jag tog mitt pick och pack och drog hem till flickrummet hos föräldrarna som 28-åring. Livet blir inte alltid som man tänkt sig.