Tänk, jag har alltid känt igen mig i den här mannen. Lite galen. Lite självgod. Gatsmart. Och missförstådd.
Jag hade t ex chansen att framstå som den tysta, starka som inte sagt ett ord om separationen från J. Men nu valde jag att fläka ut mina känslor igen och trilla nerför piedestalen. För att det känns modigare så. Att vara mänsklig och ofullkomlig. Än den där förbannat fina människan man förväntas låtsas vara.
Jag vet att det låter tragiskt, att jag känner igen mig själv i en heroinist. Men än så länge har jag tak över huvet. Utan djuren är jag inte så säker på att det hade varit så. Och jag håller ju också på och avgiftar mig från morfinet. Men det går trögt. Jag är så trött nu. Kroppen orkar inte hålla igång en hel dag. Jag sover mest. Där emellan mår jag ofta illa.
Fast intervjun. Hur tänkte de? Jag har svårt för det där utnyttjandet av nerdankade kändisar. För några år sen var det Leila K. Jag undrar hur Flincks döttrar känner när de läser i tidningen att pappa är hemlös. Naturligtvis fick han betalt. Men jag gissar att det rörde sig om ett par tusen till en sil. Och en lunch på Dalarö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar