"Du måste ta det här beslutet med utgång från att du blir ensam mamma", sa barnmorskan jag träffade på Mama Mia i dag. Och under dagen har hennes budskap sjunkit in allt djupare i mitt medvetande.
Jag messade ynglingen om att vi borde prata och han ringde upp någon timme senare och frågade vad som hänt. När han förstod att jag var med barn blev det först helt tyst i luren. Sen sa han "vad ska vi göra nu då? Du tänker väl inte behålla det? Det kan du inte!"
Jag försökte förklara att det inte är något lätt beslut för mig. Jag är 35 år och har redan gått igenom en väldigt smärtsam abort. Och det här barnet är till synes friskt.
Självklart förstår jag att jag sätter honom i en svår sits. Men inte omöjlig. Han kan resa utomlands ändå. Han kan leva loppan på krogen varje helg med lite hjälp från sina föräldrar. Men så långt kom vi inte i diskussionen. Han är chockad förstås. Och upprepar samma saker om och om igen. Att han inte vill ha barn nu och inte med någon han knappt känner. Inte med någon han inte älskar. Någon som är ett fylleknull. Han vill träffa någon när han är trettio, någon han älskar och vill leva resten av sitt liv med. Först då vill han skaffa barn. Som liknar henne.
Jag förstår honom. Jag tänkte likadant när jag var 22. Nu vet jag bättre. Att livet sällan blir som man tänkt sig. Att kärlek tar slut. Och att barn blir till i de mest olämpliga situationer. Det behöver inte betyda att ens liv är förstört. Men det kan han inte förstå. Inte än. Så jag är ett fylleknull som förstört hans liv. Och med barnet vill han inte ha någonting att göra. Någonsin. Men han kommer att tänka på det varje dag och må dåligt. Vad kan jag svara på det?
Den andre kandidaten var här ikväll. Och lovade ställa upp. Om barnet är hans. Mer kan jag inte begära. Vi är ju faktiskt inte ihop. Men nu önskar jag verkligen att vi var det. Att han var så upp över öronen kär i mig att han inte bryr sig om vem som är far till mitt barn. Jag har hört om såna killar. Men är tveksam till om de verkligen existerar.
Ännu en sömnlös natt fylld av tårar. Hur jag än gör blir någon väldigt olycklig.
tisdag, januari 20, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar