Årets julklapp

Tack, ni som hört av er med pepp! Ert stöd betyder mycket för mig. Särskilt när jag inte har så många att prata med. Två av mina vänner har fått veta. Båda är ensamstående mammor (men med delad vårdnad). Men de har reagerat mycket olika. M är oförtrutet optimistisk. Säger att "det ordnar sig" och att 22-åringen kanske inte alls reagerar som jag tror, antingen med att stoppa huvet i sanden eller gorma om att hans liv är förstört. "Han kanske blir jättestolt över att han kunnat göra en tjej med barn! En del killar känner ju så!"
U reagerade mer som jag själv. Med oro och förmodligen mer realistiska föreställningar om hur mitt liv som ensamstående mamma utan nätverk skulle bli. Väldigt ensamt. Och det är ju det jag är så rädd för. Att bli sittande hemma dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Utan någon enda vän i samma situation. Alla har ju ex som ställer upp och tar barnen varannan vecka så det trots allt finns en möjlighet att gå ut med sina vänner, dansa, dricka och få nya chanser till kärlek och kärnfamilj. Jag skulle inte orka ta mig igenom ett mentalt Uppsala igen. Jag är ju redan deprimerad. Och jag känner mig redan ensam, trots att jag har vänner nu som hör av sig ofta och som jag träffar varje vecka och har så otroligt, vansinnigt roligt tillsammans med. Jag har aldrig haft så bra vänner. Aldrig någonsin. Och jag vill aldrig vara utan dem. Aldrig igen.
Så om fadern mot förmodan skulle ställa upp och ta varannan vecka är beslutet lätt för mig. Jag har redan tidigare sagt att jag aldrig skulle ta bort ett friskt foster. Men i den sociala situation jag befinner mig nu är beslutet inte så lätt. Jag har inget fast jobb, ja inget jobb alls egentligen eftersom jag aldrig mer vill sätta min fot på det stället så länge psykopatchefen är kvar. Jag har ingen familj som kan hjälpa mig och ta barnet ibland om jag behöver avlastning utanför dagistider. Och jag är de fakto inte frisk. Förra vcekan blev jag sjukskriven ytterligare en månad och jag äter dagligen medicin för mina problem med ryggen och sömnen.
En läsare påpekade att dolcontin, som jag på begäran fått istället för oxycontin så snart jag fick veta, kan vara farligt om man är gravid. Naturligtvis har jag läst FASS utan och innan men den är som så ofta mycket otydlig när det gäller vad som egentligen är skadliga doser. Jag är livrädd för att stoppa i mig något som kan skada mitt barn och det första jag gjorde var att sätta ut oxycontinet trots att jag fått höra att det var förhållandevis ofarligt. Jag litar varken på FASS eller en enskild läkares bedömning. Men de samlade erfarenheterna säger att dolcontin är ett traditionellt morfin som prövats i trettiofem, fyrtio år utan att ge fosterskador. Medan oxycontin, en mer potent, syntetisk variant funnits för kort tid för att det ska finnas jämförbara studier. Jag känner mig trygg i förvissningen att de doser dolcontin jag kommer att ta inte är skäl till oro. Utan medicin klarar jag mig inte, det märkte jag de två dagar jag försökte. Då mådde jag så dåligt att jag bara ville dö.
I dag har jag tillbringat hela eftermiddagen och kvällen i olika väntrum. Först hade jag tid för ultraljud hos en gynekolog på Mama Mia. När jag förklarade min situation och att det är viktigt för mig att veta när barnet blivit till, jul eller trettonhelgen, tittade han på min mage och sa att den såg stor ut(!) och med tanke på min uteblivna mens kunde jag vara långt gången. Jag blev helt chockad först och fick en massa minnesbilder från mardrömsaborten 1995 tills jag kom ihåg att magen i alla fall var tom så sent som i november.
Jag berättade också om mina flytningar och han tog ett klamydiaprov som jag får svar på nästa vecka. När det gällde medicineringen verkade han inte kunna någonting. Så jag åkte till gynakuten på Huddinge istället. Och fick träffa en yngre, mycket sympatisk läkare på Kvinnokliniken. En sån som sa till innan han körde in nån iskall aluminiumgrej där nere. En sån som frågade hur jag mådde. Hur jag tänkte. Hur jag kände. Och skrev ut ett recept på antibiotika mot slidkatarr. För mina variga flytningar var visst ett tydligt symptom på den saken. Troligen ingen klamydia alltså. Men man vet ju aldrig.
Dock. Vi talade länge om min medicinering och läkaren på Huddinge försökte lugna mig med att ingen av de mediciner jag ätit, i de doser jag tagit, är något skäl att avsluta graviditeten. Och risken för andningsdepression vid förlossningen kan man undvika genom att inte ta dolcontin timmarna innan förlossning. Med rätt rehabilitering och en varm sommar hoppas jag att jag kan sätta ut medicinen mycket tidigare än så. Om formuleringarna i FASS sa denne läkare att "de har ju både hängslen och livrem". På läkemedelsupplysningen sa de samma sak men hänvisade för säkerhets skull till Läkemedelsverket. Som jag ska ringa i morgon.
Frågan är om jag blivit lugnad. Eller bara ännu mer tryckt av det stora ansvar som ligger på mina axlar. Så mycket enklare det vore om jag bara vågade ringa 22-åringen och säga "det är du som bestämmer".
Så mycket ansvar att lägga på en 22-åring som just fått sitt första riktiga jobb och har råd att leva lite jävel med sina kompisar på helgerna innan han åker utomlands nåt år för att upptäcka världen. Hur fan säger man "jag är med barn och du är pappan" till någon man inte känner?
Så mycket enklare ändå om det varit M men förmodligen är det ju inte han som är den skyldige. Han hade ställt upp. Det vet jag. Och att förvänta sig ansvar från en 30-åring känns inte fullt så långsökt. Min babylena jultomte fyller 23 i vår.
Jag har fått en julklapp som jag inte får öppna. Returgarantin gäller några veckor till. Sen är det kört. Jag vill inte ta ett sånt här beslut. Jag vill bara slippa.