Tack alla fina, för ert stöd!

Oj oj oj. Fler och fler läsare som verkar veta vem jag är kommer till. Men jag håller ut ett tag till. Dock måste jag censurera de inlägg som outar mitt namn (av misstag såklart, det förstår jag) för tanken är ju fortfarande att skriva anonymt. Jag tror det behövs folk som vågar säga som det är. I synnerhet om livets stora frågor.
Renate, 22, skriver så här som svar till ett anonymt inlägg om att man som blivande mor måste vara säker på att orka hålla huvudet över vattenytan och att en deprimerad mor inte kan vara en god mor:
"Du Anonym med den deprimerade mamman - jag har aldrig träffat min far och under mina tonårsår haft en alkoholiserad översittare till mamma som gärna slog mig till förstånd om mina åsikter avvek från hennes. Jag har heller aldrig behövt gå i terapi för det utan fungerar normalt och är oändligt lycklig över att jag har fått leva de gångna åren och inte blev bortskrapad som foster, hur illa det än stundtals må ha varit. Bara för att du själv är svag till psyket ger dig INGEN rätt att döma ut någon annans barn. Med risk att låta som en Livets Ordare så har alla barn rätt till att få börja sitt liv. Punkt.
Penny, bara faktumet att du vill behålla barnet "trots allt" gör dig till en bra mor. Jag håller på dig."
Tack, fina Renate! Och tack till Håkan och Victor som erbjudit sig vara barnvakt! Jag är så glad att ni finns!
Jag var på vippen att svara "Anonym" att ingen kan vara säker på att alltid orka. Vem vet vad som händer i livet? Och är det alltid det bästa att hålla huvudet högt och visa sig stark inför sina barn? Jag är inte så säker på det. I min familj finns både barnadöd och självmord. Sådant man aldrig talat om. Jag tror det hade varit bättre om de vuxna visat sin sorg för oss barn. Istället präglades en hel familj av den förlamande oförmågan att uttrycka känslor. Något som gått i arv. Till alla syskon utom mig.
Jag vill försvara mina funderingar kring framtida problem. Jag är realist. Jag har haft ett tufft liv. Jag vet hur man kan reagera i sorg. Jag vet att livet sällan blir som man tänkt sig. Men det gör mig också mer förberedd än den som tror sig ha svaret på alla frågor. Den som tror sig om att klara allt men genomlevt intet. Jag planerar alltid för såväl lust som nöd. Gräver ner några ekollon att spara till sämre tider. Jag tror inte det gör mig sinnessvag. Bara strategisk. Och för nytillkomna läsare: Jag har ingen diagnos. Men livet har varit lite meckigt ett tag. Och vem som helst blir deppig av att ha värk och bråka med Försäkringskassan. Konstigare än så är det inte. Men jag har gott hopp. För värken håller sig i schack just nu. Smärtläkaren sa att graviditetshormonerna kan ha en positiv inverkan och det vore ju underbart. I så fall kan jag trappa ner morfinet när det blir varmare. Och på måndag ska jag köpa träningskort på Friskis & Svettis för att orka bära den där magen på min ynkliga kropp.
22-åringen har messat och frågat hur jag mår och vad som händer. Att han inte mått så bra senaste veckan. Jag är hemskt rädd för att prata med honom efter vårt förra samtal. Så det blir nog ett brev istället. Visst tänker jag på honom och att det är en tung börda jag lägger på hans axlar. Men den här gången kan jag inte göra annorlunda. Och jag har trots allt inte lurat någon. Han bör ha känt till riskerna med oskyddat sex i minst tio år. Det enda jag beklagar är att det blev just han som fick bakläxa. Jag hade inte tänkt mig en blott 23-årig far till mitt barn.