Känner mig helt söndermanglad fortfarande efter gårdagens två samtal med 22-åringen. Han vill inte, vill inte, vill inte ha ett barn nu. Det skulle förstöra hans liv. Det är oschysst mot barnet att växa upp utan pappa. Jag är ett fylleknull osv.
Jag bara gråter nu. Orkar inte glädja mig åt någonting alls. Hur ska jag fixa det här? M var ju här men det var ganska stifft mellan oss. Inga pussar och högst vänskapliga kramar när han kom och gick. Kanske är det bäst. För att jag behöver klara ut vad jag känner. Han skämtar om att vi ska flytta ihop. Men det är just det. Att han skämtar. Ständigt denna ironi. Jag tror inte jag skulle orka med det. För mig är det ett starkt tecken på omognad. Även om han har en väldigt avslappnad och mogen inställning till just detta med barnet. Han kommer att ta sitt ansvar. Om det är hans. Men jag är rädd att det inte är det. Jag känner på mig att det inte är hans. Oddsen talar för 22-åringen. Fan. Fan. Fan. För att citera nämnda yngling.
Jag som var så glad över att jag inte mår illa den här gången. Fattar ni vilken grej?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det är ju inte så att du skulle bli den första ensamstående mamman i världen, även om jag förstår att det är så dina tankar går.
Skit i dom eventuella papporna och sätt dig själv och barnet i centrum, om du tror att ni har möjlighet att klara det så kör på det.
En "pappa" till barnet kan du säkert plocka upp på vägen om behov skulle uppstå ;)
Bry dig inte om att fundera kring pappan. Som läget ligger får du utgå från dig själv. Det blir tufft att vara ensamstående mor men om du verkligen vill och orkar kan du fixa det.
Jag håller med föregende. Dessutom blir så jag arg över att 22-åringen ska bestämma, och skylla ifrån sig, som om att han inte var delaktig i det hela när det hände! Han tycker att du ska göra som han vill för att just han inte vill gå med dåligt samvete eller inte hade planerat ett sådant här ansvar just nu. Är det mer rätt att göra det enkelt för honom? Tänk om det då istället blir du som får gå med ångest resten av livet? Varför är det det självklara? Varför inte göra så det blir enklast för dig? Jag blir så störd på att det blir en sådan snedfördelning i ansvars- och beslutsfrågan, varför ska hans ord väga tyngre? Visst, han är bara 22 och bla bla bla, men du är 35 och har dina mål och önskningar och behov.
Nu kan man ju bara se hur läget är just nu, situationen kommer inte att vara såhär för all framtid. Känns läskigt att ta beslut utifrån dagsläget, även om det är det enda du kan utgå ifrån...men jag tror att det kommer stunder då du mår bättre i dig själv, fundera hur du skulle tänkt en sådan dag, vilket beslut du skulle tagit då? Det är så ledsamt att läsa hur du skrev i höstas, tänk om du vetat då att du skulle vara gravid nu...
Du kommer få stöd av dina vänner hursom, självklart skönt med en pappa men det är inte ett måste!
Kämpa på! Kram S
Hej
Jag har tänkt så mycket på dig. Hoppas att det ordnar sig.
Några kommentarer, som kanske låter lite klämkäcka. Det är inte meningen. Jag vet att jag är lyckligt lottad med min son och mitt liv i allmänhet (god ekonomi gör allting lättare), så jag borde kanske inte uttala mig, men det kanske är till någon hjälp i varje fall.
Jag har flera väninnor (2 i varje fall) som har valt att vara ensamma mammor. De visste att de skulle bli det när de blev gravida. Båda var i 40-års åldern när de fick barn, så det var sannolikt deras sista chans. Båda har klarat det bra. Jag håller med kommentatorerna ovan; skit i pappan, du får greja det själv, och jag tror att du kan greja det själv.
Du skrev i något inlägg att du var rädd för att ha barnet på heltid, att du skulle bli ensam då, inte komma ut. Det tror jag inte att du behöver vara rädd för. Det fantastiska med att få barn är att man aldrig mer känner sig ensam. Man har alltid sitt barn. Det låter fånigt och överdrivet, men jag umgås heller med Åttaåringen, än med de flesta människor jag känner (OK, inte hela tiden, ibland behöver jag avkoppling). Någonstans när han var 3-4 år började jag tycka att han gav lika mycket intellektuellt som flera av mina kollegor. Ja, det är cyniskt och orättvist, men det ligger faktiskt något i det.
Min mamma fick mig när hon var 17 år. Hon brukar säga att man ska antingen få barn innan 20, eller efter 30. Antingen har man ett festligt och vilt liv innan man får barn, eller efter det att barnet har vuxit upp. Jag tror att du måste vara införstådd med att lägga "den vilda delen" av ditt liv bakom dig, och inte ångra det beslutet. För de flesta tror jag att det är ett ganska enkelt beslut att fatta när man väl har fått barn. (För mig - om jag ska vara personlig - blev karlar ganska ointressanta när jag hade fått barn. När jag separerade för 6 år sedan, såg jag inget behov av att jaga kärleken, att omedelbart hitta en ny karl. Jag var betydligt mer desperat innan jag fick barn. Nu hade jag all den kärlek jag behövde i mitt liv, både att ge och att få. Det låter fånigt, jag vet. Nu har det dessutom börjat röra lite på sig på karlfronten, men det är inget jag behöver, det är bara trevligt)
Däremot behöver du någon form av avlastning. Men inte barnet ska vara varannan vecka hos sin pappa, utan snarare en timme varje dag, i synnerhet när barnet är litet.
22-åringen. Bry dig inte om vad han säger. Ta det inte personligt. Han är förmodligen chockad och arg, arg på sig själv för att han inte var försiktigare, och tar ut det på den där det är lättast.
M: Har du funderat på om hans ironi är ett sätt att säga att han nog vill vara pappan (även om han inte är den biologiska), och att han döljer det bakom ironi, av rädsla för att bli avvisad.
EN av mina fd manliga arbetskamrater flyttade ihop med sin livskamrat när hon var gravid med en annan mans barn. Han uppfostrade barnet som sitt eget, Han var iofs äldre, och hade barn sedan tidigare, men det är inte alldeles otänkbart att män faktiskt vill vara plastpappor åt andras barn. Sällan 22-åringar, dock. Men de är ju inte vuxna ens.
Så; utgå från dig själv. Tror du att du grejar det, ekonomiskt och emotionellt? Vill du ha barn? I så fall tror jag inte att du behöver vara rädd för att pappan inte finns med i bilden.
Du behöver intet publicera det här, jag ville bara dela med mig lite av mina tankar, och säga att jag tänker på dig.
Jag gick just in på din blogg och förstod att du är gravid. Kan inte annat än att skicka ett jättestort GRATTIS! För oavsett bristande fadersfigurer så är det ju ändå något fantastiskt som hänt, och jag tvivlar inte på att du klarar detta på egen hand, om du blir tvungen. Som du säger, hur många chanser får man?
Det är lätt att komma med glättiga uppmuntringar, men det är förtås en jättestor och svår grej. Men samtidigt helt underbart.
Kram!
Hur går det?
Vad händer?
Skicka en kommentar