The show must go on

Jag funderade länge innan jag beslutade mig för att skriva detta. Jag funderade för att några få av er vet vem jag är. De flesta av er respekterar min integritet (ja, jag har en sådan) och talar aldrig om bloggen eller det jag skrivit här inför andra. Det är förstås så jag vill ha det. Men jag har också råkat ut för dem som tar upp högst privata händelser inför nya bekanta utan att först ha frågat mig om det är ok. Det gör mig ledsen. Bloggen är till för att peppa andra tjejer i liknande situationer. För att kvinnor inte ska behöva skämmas över hur de lever sina liv utan kunna känna stolthet över att våga ta för sig (sexuellt och yrkesmässigt) och kanske skratta lite åt sig själva när det känns som tyngst. Jag har valt ett alias för att kunna vara så ärlig som möjligt. För att jag tycker ni, fina läsare, är värda det.
Det har varit en tung vecka. Jag började känna mig sjuk förra söndagen. En molande värk i nedre delen av magen, som en envis mensvärk, gav sig till känna när jag inte tagit mina oxycontin på några timmar. Jag har vaga minnen av att jag kände så när jag var gravid för fjorton år sen. Så i tisdags köpte jag ett gravtest, mest för att stilla min oro. Men så blev det naturligtvis inte. För det visade dubbla streck. Och jag satte genast ut alla mina mediciner och tillbringade sedan de närmaste dagarna i sängen utan att få en blund i ögonen. Magvärken har stundtals varit riktigt besvärlig och svettningarna och frossan likaså. Men värst var ändå krypningarna i benen. Jag har gått tio gånger varje natt för att värma den satans vetekudden i mikron och gnugga den mot mina smalben för att få igång cirkulationen. Det hjälper för stunden. Sen är det samma visa igen. Lyckligtvis hade jag en tid på Smärtkliniken redan på torsdagen och min underbara läkare där har nu sett till att jag fått nya mediciner som tar mig genom dag och natt utan risk för fosterskador. Det enda jag grämer mig över är att jag inte stod på mig för att ordna med detta tidigare. Då fick jag bara höra att "oxycontin är inte farligt". Men sanningen är att det inte är tillräckligt beprövat. Nu har jag fått dolcontin istället. Och en sömnmedicin som ska vara ofarlig för fostret men dessvärre gör mig helt groggy dagen efter. Jag måste försöka lära mig att sova utan piller. Jag var ju redan beredd på det. Vill inte ta några risker. Jag har ju redan gått igenom den där historien för fjorton år sen. Då jag blev gravid, trots p-piller, medan jag åt en mycket fosterskadande medicin och hann gå så långt i graviditeten att jag blev tvungen att föda fram mitt döda barn när jag väl kom hem till Sverige. Och alltsammans helt utan smärtlindring. Det är inget jag önskar någon annan människa. Och inget jag någonsin orkar gå igenom igen.
Jag vet att jag skojat om att bli på smällen. Men jag trodde verkligen inte att det skulle föreligga någon risk för detta eftersom min ägglossning lyst med sin frånvaro i över ett år. Jag hade fel. Och tomten är förmodligen far till åtminstone det här barnet. Men närmare moppemusch än farfarsskägg. För den stackars killen har inte ens fyllt 23. I morgon får jag veta mer säkert. Då ska jag på ultraljud. Två väninnor är informerade om läget. De två potentiella fäderna har jag ännu inte vågat prata med. Inväntar morgondagens besked. Både vad gäller tidsaspekten och den medicinska aspekten. För hur farliga är egentligen de medicindoser jag ätit under dessa första veckor? Kan jag känna mig trygg om jag vill fortsätta det här? Och orkar jag fortsätta om pappan inte vill ställa upp? Jag har ju varken jobb eller familj i stan och är rent kroppsligt och orkesmässigt något av ett vrak. Just nu orkar jag inte ens ta hand om min hund. Men samtidigt. Det är en sån otrolig gåva att kunna bli gravid och jag vill så hjärtans gärna ha barn. Jag är 35 år. Vad får jag för chanser?
De senaste dagarna har magvärken accelererat och hela jag känns som en stor, läckande varböld. Vilket fått mig att misstänka att tomten kommit med ännu en oväntad julklapp... Ja, ni gissade rätt. Min två veckor gamla dubbla profetia har med stor sannolikhet slagit in. I morgon får jag svar på mina livsfrågor. Och sedan är det dags för mig att förbereda mig för mitt livs svåraste samtal. Jag kommer inte bara att respektera hans synpunkt. Den blir förmodligen vägledande för hela mitt beslut. Just nu skjuter jag det mesta på framtiden. Jag har liksom fullt upp med att hålla tårarna tillbaka.