En god mor

Jag har haft flera samtal med kuratorer och läkare och det lutar åt att jag behåller barnet. Tror inte att jag kan leva med vetskapen att jag valt bort. Det skulle bli ett långt mer "förstört" liv än 22-åringens som ofrivillig far. Men jag vill förstås veta säkert vem som är fadern. Ovissheten är tung att bära. Dock tror jag ju själv på den yngre förmågan, eftersom graviditetstestet annars skulle ha givit utslag väl tidigt.
Jag har funderat mycket över ensamheten. Men också, såklart, över det faktum att man som förälder (förhoppningsvis) aldrig mer blir helt ensam. Det är ju det största, egoistiska skälet till att över huvud taget skaffa barn.
Det vilda livet jag är rädd att mista har egentligen inte existerat särskilt länge. Men det var en nödvändig förändring för att jag skulle orka ta mig ur min depression. Jag kommer att hamna i den igen. Ja, jag befinner mig egentligen redan där nu. Visst förstår jag att man gör nya bekantskaper. Men jag märker redan hur låst mammarollen är i vårt samhälle. Så fort jag talar om hur jag och mina vänner lever och vilka intressen vi har, att musiken, det sociala livet, förekommer kvällstid och blir svårt att ersätta med besök på öppna förskolan blir man bemött med oförståelse och syrlighet. Som mamma får man tydligen inte tycka om att gå på krogen. Det är något man förväntas "komma över". Men jag känner flera mammor - och många pappor - som tycker att konserter och krogliv fortfarande är en viktig del av deras liv. Det vill säga de föräldrar som kan dela vårdnaden med någon som stannar hemma.
Musiken är mitt största intresse. Drömmen var att trycka in alla barnen (som jag och exet planerade att skaffa) i en folkabuss och kuska land och rike runt på festivaler. Men så kom Socialstyrelsens åldersgränser för konserter. Kvar blev Visfestivalen i Västervik.
Sen ska jag inte sticka under stol med att utelivet också är min enda möjlighet att träffa män. Vilket säkerligen kommer vara hyfsat högprioriterat även för mig som singelmamma. Två inkomster, fyra armar och vardagen blir så mycket lättare. Jag vet.
Och snälla, kom inte med käcka tips om nätdejting och matlagningskurser. Jag har provat att nätdejta. Verkligen provat. Och träffat många killar/pojkar/män. Men det är ett svårt forum för en sån udda person som jag. Svenne Banan på Spraydate uppskattar inte mina feministiska värderingar, mitt vänsterperspektiv och min punkattityd. Matlagningskurserna ligger också på kvällstid och skulle jag ha sån tur att jag får barnvakt kommer jag ta första bästa tåg till Slussen och Debaser. Jag gillar människor som tycker om att gå ut. Jag vill inte ha någon soffpotatis som "tröttnat på krogen". För jag älskar krogen, musiken och alla nya bekantskaper man kan göra där. Fast jag snart ska bli mor. Varsågod att förfasas.
Djuren har i många år varit min familj. Jag hade inga vilda ungdomsår. Jag var djurmamma och sambo. Jag stannade hemma och skötte markservicen. det är klart det känns tungt att tvingas inse att jag inte kommer få nån avlastning nu, när jag borde få tänka på mig själv. Men det är klart att det är värt det. Det förstår jag ju. Ett barn ångrar man aldrig. Men om jag orkar hålla huvudet över vattenytan, alldeles ensam utan livboj eller hjälpande händer, det får framtiden utvisa.