Rapport från höjden

22-åringen var här natten till Trettondagen. Han satte sig på tåget från Nacka mitt i natten för att träffa mig när jag var på väg hem från Vasastan. Jag tycker det var lite fint. Men han var trött och jag var trött och det var inte lika magiskt som på julafton. Ändå vill jag träffa honom igen. En av hans kompisar ringde på eftermiddagen när han fortfarande var här och han sa att han låg och "myste". Så jag tror inte han skäms för sin 35-åriga tant. Men jag har ingen aning om ifall han vill träffas igen. Män är svårtydda. Pojkar likaså. När vi låg i sängen pratade vi om att ses igen men när han gick kändes det lite definitivt med kram och "ta hand om dig och dina katter". Det är sånt man säger av vänlighet. Fast jag ska inte överanalysera.
Jag har meddelat M att jag vill vara ifred ett tag. Att jag har problem med vår KK-relation och behöver hålla mig undan. Han har svarat att han "undrar och vill veta" och att det blir konstigt om jag måste undvika honom. Jag kan förstå det. Men han har faktiskt betett sig ganska barnsligt i sin iver att verka oberörd och det har gjort mig ledsen och tyngd. Är jag inte värd bättre än så? Av någon jag trodde var min kompis dessutom. Samtidigt vet jag inte vad jag känner för honom. Förmodligen inte tillräckligt mycket. Han är så långt ifrån vad jag vill leva med. Vad jag KAN leva med. När blixten slår ner bryr man sig inte om sånt, jag vet. Men det här känns mer som ett måttligt oväder.
Mina föräldrar meddelade, väldigt oväntat, att de kan tänka sig att passa hunden fram till påsk om det går för sig. Och som det går för sig! Det känns otroligt skönt att veta att hon har det bra på landet och slipper gå omkring orolig och hungrig för att hennes förvirrade matte glömt ge henne mat. Jag har inte varit någon bra hundägare den här hösten. Katterna klarar sig bättre. De har ju varandra. Och i dag ska äldsten till doktorn igen för sina nysningar. Hon har inte blivit frisk trots två antibiotikakurer och har tappat mycket i vikt under hösten. Nu är det omöjligt att få i henne medicin, fast som flytande, och något måste göras. Lyckligtvis har jag äntligen pengar. Åtminstone ett tag. Men oron för jobbet är stor. Jag sätter inte min fot där igen. Måste börja söka annat. Undrar om en halvalkad 35-åring kan få jobb som bartender. Tiderna skulle passa mig och jag skulle inte ens behöva jobba heltid. Få lite tid att skriva. Det vore perfekt!