Victor ("Queer Vegan ouf of Sthlm", länk i vänsterspalten) skriver om "veganpaniken" som nu utbrutit i Göteborg efter att skolorna serverat vegankost trots Svensk Köttinformations påtryckningar och falska propaganda om att detta skulle vara onyttigt eller rent av farligt.
Och jag minns motståndet när jag för något år sedan skrev en krönika om Svensk Köttinformation för tidningen jag jobbade på. SKI värvade Mat-Ella, Sveriges första stora tv-kock, som vd för några år sedan och skickar dagligen ut propaganda och recept till press, radio och tv. Samt till svenska skolor. Detta resulterar i artiklar som "de bästa kycklingrecepten" i Hemmets Journal eller "gott med färs" i ICA-kuriren. I den lilla staden i Värmland ordnade SKI ihop med kommunens kostansvariga en hel skoldag där kidsen fick lära sig laga grisgryta sponsrad av svenska köttproducenter.
Och veganrörelsen har givetvis inga pengar att sätta emot. Alltså blir budskapet från hemkunskapslärarna ganska ensidigt. Detta ville jag belysa. I en krönika. Där man får lov att vara politisk, personlig eller, som i mitt fall, bara saklig.
Men tidningsledningen satte stopp för min krönika. Och när jag efter flera veckors mailande med ansvarig utgivare till slut fick texten publicerad var det en korrad version där namnet på kommunens kostansvariga, som bjudit in köttomanerna, hade strukits. Trots att vi skrev om henne var och varannan vecka i just denna tidning. Men då med hyllningar och glada tillrop.
Samma tidning rapporterade (i artikelform på redaktionella sidor) ständigt lika okritiskt allt som kommunens s-pampar ville ha ut i pressen utan den minsta kritiska granskning. Jag var så förbannad många gånger att jag var på väg att gå ut genom dörren och aldrig sätta min fot på den redaktionen igen.
Den enda reportern som vågade sticka ut näsan i nämnda stad, förutom jag då, startade en egen tidning. På nätet. Nu har han fler läsare än de gamla drakarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag blir inte ett dugg förvånad.
Hade tidningen några fler invändningar än namnen?
Som de nämnde dvs.
Nej. Det var en vanlig invändning på den tidningen att man inte kunde skriva ditten och datten "för man ska ju träffa dem (politiker, tjänstemän och kroginnehavare) på pressis igen nästa vecka". And the rest was silence. Bokstavligen.
Vilket innebar noll grävande reportage, noll kritik mot sittande politiker, tjänstemän osv. Herregud, man fick fan knappt skriva en dålig recension när Dr Alban spelade på Statt.
Dr Alban = 5 Nissar!
Vanligt inom kommunjournalistik tyvärr. sorgligt med sant.
När jag gick min journalistutbildning i början av nittiotalet fick vi se en dokumentär om Vimmerby Tidning med ett oförglömligt inslag där kommunreportern träffade de lokala pamparna och ordagrant återgav hela propagandatalet i skrift. Det var ju hejdlöst roligt tyckte vi. Men så här ett drygt decennium senare skulle nog skrattet ha fastnat i halsen.
Skicka en kommentar