Jag erkänner att snabbheten inte är mitt främsta vapen numera. Jag skriver ju inte för pengar längre och har därmed inte tid att sätta skrivandet i första rummet. Men ändå - några reflektioner på en annan bloggares inlägg härom veckan:
Gudmundsson skriver så fint om den svenska popmusiken och företrädesvis då proggen under 60-70-talet som en frukt av det framväxande medelklassamhället. Och hur det i enlighet med detta inte var så märkligt ändå att hans flickväns akademikerföräldrar hade ett ex av Hansson & Karlssons "Rex" hemma i mexitegelvillan.
Men proggens anhängare och utövare var väl till största delen just akademiker som revolterade mot sina borgerliga föräldrar? Om arbetarna över huvud taget ägde en skivspelare lyssnade de förmodligen hellre på ABBA. Ska man generalisera kraftigt (vilket ni vet att jag gärna gör) är det än i dag medelklassen som driver (fin)kulturen framåt medan adeln och pöbeln skakar bastkjol till E-type på Mallis.
Jag behöver bara gå till min egen familj. En arbetarsläkt utan större intresse för varken musik eller litteratur. Att gammelmormor Vera över huvud taget kunde läsa och skriva någorlunda var tack vare framsynta föräldrar som såg till att flickan fick gå sex veckor i skola. Farmor hade visserligen ett kassettband med Mia-Marianne och Per-Filip i sin ägo på ålderns höst men tid att konsumera kultur var inget hon fick förrän just då, när hon slutat förvärvsarbeta. Med sju barn, alkoholiserad make och hårt arbete som piga natt och dag fanns det knappast tid för dans och sång. Än mindre för att läsa böcker. Barnen ärvde detta främlingsskap inför litteraturen. Och gav det vidare till nästa generation.
Många är de gånger då jag som barn kastat avundsjuka blickar på bok- och skivhyllor hemma hos vänner. Vänner vars akademikerföräldrar läst Bukowski och lyssnat på Velvet Underground. När allt mina päron kunde komma med var ett bilband med Olavi Virtas samlade hits, tjugo årgångar av Aktuelltserien och första delen av ett kokbokslexikon. Under min uppväxt såg jag aldrig någonsin min far läsa en bok.
I någon mån har jag väl gjort en kulturell (men tyvärr inte ekonomisk) klassresa eftersom de allra flesta jag umgås med konsumerar kultur på ett helt annat sätt, om inte fin- så åtminstone populärkultur, vår tids religion. Men känslan av att vara obildad och intellektuellt underlägsen är svår att skaka av sig för en white trash-brud från Värmland. Jag är målgruppen och arbetarklassens dåliga självkänsla får betala när bokförlagen släpper titlar som "Berömda böcker" och "Vem är vem i mytologin?"
Tröstar mig med att jag åtminstone lyckats jobba upp en hyfsad skivsamling genom att gå på loppisar och planka in på skivmässor. Och när litteraturvetarna spelar förvånade för att jag varken läst Graham Greene eller James Joyce kan jag numera kontra med att fråga vad de vet om den elektrostatiska spänningsserien.
- Eh, jag är ledsen. Men den har jag faktiskt inte läst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ok. Vi har ju aldrig träffats. Men ändå. Har jag sagt att jag älskar dig?
Javisst är det svårt att låta bli! Med den här virtuella blogg-utstrålningen blir man ju helt förtrollad.
Kanske dags att någon startar Penny Lane Fanclub?
Ok, pojkar. Ni får gärna visa er kärlek genom att länka hit så fler får ta del av min virtuella utstrålning.
Jag borde nog fortsätta på mitt inslagna spår med berättelser från underklassen. Så kanske Gudmundsson dammar av den gamla palestinaschalen till slut. Det kallar jag kärlek;)
Jag håller mig till mormor! "Mia-Marianne och Per-Filip" - jag köpte för ca 10 år sedan en kasett i vapenhuset i Ulrika Eleonora kyrka med detta par eftersom jag med en självplågares instinkt ville åternjuta "En sång till dig min syster" som jag av en slump råkat lyssna på på radio tidigare. Det är så hemskt att det är suveränt bra. "Mia-Marianne och Per-Filip", tänk!
Vad jag gjorde i kyrkan? Skulle kolla om det verkligen fanns ett kikhål i kyrkporten som Jolo skrev om i en av sina Stockholmsberätleser.
Visst är det fantastiskt att man inte behöver bli som sina föräldrar, att det faktiskt finns en möjlighet att ta sig någonstans på egen hand?
Jag är själv en bibliotekarie som aldrig läst varesig litteraturvetenskap eller James Joyce. Och det stör mig inte, jag kan ju så mycket annat som jag inte blir rik på :-D
jag kommer oxå från arbetarklassen men var så lyckligt lottad på kulturfronten att jag växte upp i ett hem där bokyllan tycktes va på väg att rämmna för alla böcker
och med en far som spelade Vivaldi och Bach på grammofonen för sina två döttrar
Skicka en kommentar