Kära läsare:

Att vara kvinna och feminist eller bara allmänt politiskt intresserad är ingen bra kombo. I synnerhet inte på internet. Det har jag fått erfara ett flertal gånger genom åren och det har i vissa fall gått så långt att jag plockat bort mina texter på olika sajter samt ringt både hitta och eniro för att göra det åtminstone lite besvärligare för bitterheten att ringa och flåsa i min telefonlur.
Därav också denna hyfsat anonyma blogg, som var tänkt att läsas av mina vänner och bekanta för att ge dem en mer sanningsenlig bild av mig än den partybrud de träffat ute genom åren. För jag är tillräckligt socialt kompetent för att undvika snack om politik och sjukdomar på krogen. Samtidigt vill jag ju att mina vänner ska förstå mig och var all ilska, även om jag hellre kallar det engagemang, kommer ifrån.
Och jag blir ofta personligt politisk. Upprörd över beslut som fattas av människor som, jag tröstar mig med det, inte vet bättre.
Ni som följt den här bloggen ett tag vet ju att jag varit sjukskriven länge efter en ryggradsoperation. Och när man inte mår bra fysiskt och måste vända på varenda öre för att ha råd med läkarbesök och mediciner, då blir man också mer sårbar än normalt. Orkar inte ta de där diskussionerna som skulle vara så oändligt mycket lättare om man hade hälsan, ett bra jobb och råd att nån gång åka på semester och vila en kropp och en själ som så ofta känns mycket äldre än de 33 år de hittills varit med. Till exempel. Nu känns det ständigt som att jag måste försvara mig själv och det blir alltför jobbigt. Så skönt det vore att istället kunna luta sig mot ett intellektuellt förhållingssätt till världsproblemen;)
Men nu är jag ju som jag är. Stundtals en person med hjärtat utanpå kroppen. Stundtals någon som gömt undan det där hjärtat så jävla bra att man kan undra om jag nånsin hittar det igen.
Tills vidare ska jag försöka lägga min tid på studierna istället för på illvilliga personer. Men tack, alla ni fina, för ert stöd!