När stockholmarn kom till byn

Sitter mitt i den kompakta tystnaden hemma hos mina föräldrar i Värmland och längtar så våldsamt efter att vara någon annanstans. De läser vid köksbordet. Talar inte med varandra. Och jag har just värmt en skål grönsakssoppa i mikron. Här finns inga skaldjur, ingen kaviar och ingen skumpa. Inte ens en folköl till grönsakssoppan.
Men å andra sidan - vad är väl ett nytt år att fira? Högre a-kasseavgift, dyrare försäkring, sjukgymnastik och SL-kort kommer knappast att ge mig mindre bekymmer 2007. Jag är uppriktigt rädd för vad som komma skall.
Det blir ingen nyårsfest. Min kompis svåger (som tillhör gänget bakom nyårsfesten) lät allt sitt stockholmsförakt välla ut över mig på en efterfest i fredags och jag blev så ledsen att jag lämnade festen gråtande. Dagen efter försvarade hon honom. Han är ju hennes svåger och är så snäll mot hennes mamma och syster. Och han påstod tvärtemot att det var jag som hoppat på honom trots att jag inte ens tilltalat honom innan han la sig i en diskussion på ett väldigt otrevligt sätt. Ord står mot ord.
Det känns som om jag totalt tappat förtroendet för mänskligheten. Till råga på allt blir man uttittad och beblängd så fort man visar sig på stan här. Äckliga gubbar drar sig inte ens för att ta på mitt hår eller komma med fräcka kommentarer när jag besöker den lokala puben med några vänner. Hands off, jävla äckel!
Hade jag bara pengar skulle jag resa långt,långt härifrån.
Mitt i min ensamhet piper det till i mobilen. Det är Magdalena och hennes dotter som messar från Indien:
"När solen gått ner satt vi i en liten båt på Ganges och tände 101 ljus som vi satte ut ett efter ett för att ge lycka och välgång åt nära och kära. Ditt ljus fanns bland dem".
För en kort stund vaknar mitt hjärta till liv igen. Jag blir rörd. Det finns någon där ute som tänker på mig ändå.