Mediaflickorna har ingen makt!

Ok. Jag kunde inte låta bli. För nu är drevet på kvinnliga skribenter igång igen. Denna gång initierat av Fredrik Virtanen/Marcus Birro och jag är inte det minsta förvånad. Hör här:
"De balla, en gång så arga, nu mer sliskigt-nyliberalt-drägglande mediaflickorna har talat sig samman kring en ny manlig världsfiende.
Vem denne tyrann i människoskepnad är? (fanfar!) Moneybrother. Artisten. För är det något som är värre än kvinnomisshandel och halvnakna underklädesmodeller ( vissa av mediaflickorna ser till och med ett sammanhang mellan dessa) så är det gubbrocken. Djävulen lyssnar på Springsteen… Och Lundell, Eldkvarn och nu Moneybrother. Det gäller att välja sina fiender. Herregud, vad håller de på med? Det känns allt mer som om de där tjejerna just hoppat av en läskig karusell på Liseberg och nu, lite lätt yrsliga, försöker lokalisera sig i tillvaron. Någon borde leda dem till en bänk så de kunde få vila sig ett tag tills de vet vilket håll de ska gå åt", skriver Birro i sin blogg.
Och visst låter det ganska mycket "lilla gumman" över Birros utfall?
Upphovet till det hela är att varken Skugge eller Kazmierska gillade Moneybrothers senaste skiva. Vilket får Birro och Virtanen att ana nån slags konspiration mot gubbrocken.
Men "pojkar", det är så här:
Skugges, Kazmierskas och de andra kvinnliga skribenternas chefer är alla män! Och dessa män vill sälja löpsedlar, vilket görs så oändligt mycket lättare genom att reta upp de manliga läsare man redan har (det är företrädesvis män som köper kvällstidningar) än genom att försöka hitta nya bland smarta kvinnor som kräver substans i skriverierna. Därför anlitar man ett par "radikala" och gärna snygga(!), unga kvinnor som får synas på krönikeplats för att ge omvärlden intrycket av jämställdhet. Men det räcker att kolla upp könet på cheferna för att inse att det kvinnliga inflytandet är i det närmaste obefintligt.
Den som på allvar tror att mediaflickorna har någon som helst makt i detta smutsiga spel är lika lurad som någonsin en inkvoterad 19-årig Linda Norrman med fattigt frilansavtal. Hon är ju inte ens feminist längre, Linda. För det genererar inga jobb. Feminismen är en häxa på ett flammande bål byggt av hjärnforskare, professorer och all jäsande bitterhet på antifeminist.se. Rädda sig den som kan!
De mediaflickor Birro tillskriver makt är nästan uteslutande vikarier eller underbetalda frilansar, väl medvetna om att de kan åka ut lika snabbt som vi hinner säga Joachim Berner.
I tider då hela dokusåpor byggs på att skapa konflikter mellan kvinnor är det klart att tidningarna vill vara med och förstärka olikheter. I enlighet med detta väljer man konsekvent bort kvinnliga skribenter med egen hjärnverksamhet. För vi är så mycket svårare att hantera. Vår tolkning av nya forskningsresultat om könen går till exempel inte att omvandla till en snedvriden, säljande rubrik om att det är synd om mannen. Och vem vill läsa en helt vanlig intervju med Eldkvarn, Springsteen eller Moneybrother när man kan göra ett snaskigt uppslag på Linda Rosings nya läppar?
Jag vet att det finns gott om tjejer som gillar gubbrock och gärna skulle ägna ett helt yrkesliv åt att skriva om det. Men dagens chefer vill inte ha våra texter.
Vem bryr sig om att Eldkvarn spelar på Debaser när Linda Rosings läppar säljer 50 000 fler exemplar av tidningen? Jag har åkt på festival för kvällspressens räkning utan att få en enda artikel om musik publicerad i tidningen. Däremot tog man gärna in rapporter om knark och våldtäkter på festivalområdet. Hade jag, som vikarieslav, någonsin makt att påverka detta? Knappast.
Nu har jag lämnat livet som mediehora bakom mig. För att jag blev less på att alltid vara maktlös. För att jag aldrig fick skriva om saker jag upplever som viktiga. Feminismen. De sociala orättvisorna. Och, för all del, gubbrocken.
Hell, jag höll ju på att åka på stryk när jag spelade "Snön faller" på Snotty i somras. Men i dj-båset är det jag, ja äntligen bara jag, som bestämmer.