Min socialistiske vän

Nu har jag varit på gården och matat alla fåren, hästarna, kossan, katterna, kaninerna och för dagen även två små marsvin som lyckliga ilade in i sitt lilla trähus med en varsin morotsbit mellan tänderna. Hundarna kämpar med att öppna sina julklappar i soffan och lilla katten sover tungt på elementet. Min vän Per var här runt lunchtid för att ta en promenad innan julbordet hos sin mamma i Liljeholmen. Och han gav mig ett kuvert med en massa pengar! För att jag ska kunna gå på behandling hos Dr Nie! Han vet ju att jag har dåligt ställt. Jag blev alldeles generad. Vad har jag gjort för att förtjäna en så fantastisk vän? Min första reaktion var förstås att jag inte kunde ta emot en sån gåva. Jag vågade inte ens se efter hur mycket det var. Men för en stund sen kom ett sms från Per:
"Äsch! Vår vän Reinfeldt kommer kompensera alla oss höginkomsttagare för vårt slit nästa år. Så se det som skatteåterbäring!"
Vad ska man svara?
"Har du luktat på glöggen, pojk?"
För många år sen trodde jag att jag såg Karl-Bertil Jonsson på en nattbuss till Årsta. Hela resan satt jag och plågade den stackars fräknige och rödhårige, unge mannen med lustiga citat från Tage Danielssons vackra saga.
Föga visste jag då att verklighetens Karl-Bertil Jonsson kunde vara en gänglig civilingenjör från Hammarbyhöjden. Inte det minsta rödhårig. Eller fräknig. Bara en fantastiskt, jävla bra, människa.
God jul på er, fattiga och rika!