En dålig människa

I natt ringde jag exet och grät. Jag hade druckit sprit hemma hos ett par vänner och det blir lätt lite mycket när man käkar medicin och spänner sig hela dagarna för att hålla tillbaka gråten. Så jag blev full och bölade loss mitt framför näsan på människor som normalt sett brukar tycka att jag är så himla stark. Mest var jag väl rädd för att jag hade med mig hundarna och var orolig att inte få hem dem väl när jag slarvat bort Mårrans koppel och knappt kunde stå upp själv. När jag vaknade frampå eftermiddagen och längtade efter bakispizza och cola hittade jag inte min plånbok. Men jag hade plockat ur den ur väskan och lagt den i köket. Allt väl nu. Har pratat med exet igen och snörvlat en stund. Man är ju bara människa. Hundar tenderar att ha stort tålamod med sådana.