Svar till Caroline Turing

Så här skrev Caroline Turing som svar på mitt inlägg igår om att ta en styrketår på Snotty efter att ha sålt bilen och tappat pengarna, typ:
"Jag måste erkänna att det är aningen svårt att känna sympati för någon som konstant klagar övre sin ekonomi och konstant markerar i en blogg hur pengarna spenderas på uteställen. Bilen är såld och "sommarmånadernas hyra räddad". Låt oss gå ut och festa för att fira det. Finns en anledning till att vissa bygger upp en förmögenhet, medans andra alltid kommer att gapa om att de får "för lite" från de som sparar."
Och Caroline. Här kommer mitt svar:
Jag har arbetat sen jag var nio år och tidigt en sommarmorgon åkte med hela familjen till en jordgubbsodling i Rudskoga. Redan före klockan elva, då solen blev för stark och arbetet lades ned för dagen, hade jag på egen hand fått ihop 111 liter. Ägarna hade aldrig sett en nioåring jobba så hårt. Jag sparade varenda öre jag tjänat till en hund som köptes fem år senare.
Fler somrar följde med arbete på Konsums lager, bröddisk och den lokala tidningen. I någon veva ville jag bli bonde och gick upp för att mjölka kor och mocka klockan sex varje morgon. Jag satt barnvakt till hela kvarterets ungar varje fredag i Kvartersgården och hade inte ens vett att ta betalt. Det är svårt att bygga upp en förmögenhet när man har föräldrar som inte ens de inser värdet på barnens arbete.
Men så snart jag fått körkort fick jag en riktig anställning som vikarie på lokaltidningen med betydligt bättre betalt än för de 25-kronorsrecensioner och 100-kronorsintervjuer jag tidigare lämnat in. Jag var otroligt stolt. Och sparade naturligtvis det mesta som inte gick till hunden eller frissan. Äntligen hade jag råd att låta mamma sluta klippa mitt hår och slippa se syrran förstöra det med väteperoxid.
Men glädjen över lönen var kortvarig eftersom det uppdagades ganska snart att min jämbördiga kollega, en ung man med kortare utbildning än jag, hade samma lön trots att han var helt ny på tidningen. Det kallades även på den tiden diskriminering, men med den skillnaden att ingen brydde sig om vad jag tyckte.
Som vuxen har jag varvat journalistvikariat med lärarvikariat och olika kontorsjobb via vikariepooler. Ibland har jag haft tre jobb samtidigt och gått direkt från skolans lärarjobb till tidningen för ett kvällsskift som redaktör. Som mest jobbade jag 100 timmar på en vecka, men fick inte mer betalt än de andra, fastanställda, som gick hem klockan fem.
Under min tid på Den Stora Draken fick jag hela 16 000 i lönekuvertet. Det var min bästa lön nånsin och jag la undan femtusen av dessa varje månad, eftersom jag visste att sämre tider skulle komma. Även här blev glädjen kort, då det visade sig att en jämnårig arbetskamrat, som var man, fick 12 000 kronor mer i bruttolön än jag. Varje månad.
Innan jag opererade ryggen jobbade jag ideellt på den lokala 4H-gården med att ta hand om djuren och som sekreterare i styrelsen. Ideellt betyder noll kronor i lön. Men jag gjorde det för att jag tyckte det var roligt. Att ligga hemma på sofflocket och se på morgon-tv är inte riktigt min grej, även om jag på grund av ryggproblemen tvingats till det på senare tid.
Pengar är en känslig fråga i relationer och jag vet inte om det var ödet som ville spela mig ett litet spratt när jag såg Caroline Turings inlägg i min blogg bara ett par dagar efter att jag och min pojkvän bråkat om vikten av ett sparande. För trots sina 25 000 i månaden har han inget sånt. Jag tycker det är respektlöst. Mot oss som haft det kämpigt i livet och vet hur viktigt det är att ha en sparad slant när man blir sjuk eller arbetslös. För samhället ställer ju inte upp. Det sociala skyddsnätet är den största myt det svenska samhället kunnat uppbringa under min livstid. Vi som tvingats utnyttja det vet att det är fullt av hål. Och att de mest ärliga och de mest utsatta lättast slinker igenom.
Det är naturligtvis magstarkt att, som Anne Wibble, säga att varje svensk borde ha en buffert på 100 000 när många inte klarar hyra och mat på den låga inkomst de har i dag. Men ni som kan spara - gör det för sjutton! I morgon kan ni ligga på en brits på Huddinge sjukhus. Och tro mig, det kostar.
Men glöm inte heller att bjuda era mindre bemedlade vänner på fika, middag eller en öl då och då. Det gör så otroligt mycket att få komma ut och vara social, i synnerhet när man lever ensam och har dålig ekonomi. Nog fan kan det vara värt 84 kronor på Snotty (där jag dessutom oftast dricker gratis eftersom ägarna är vänner till mig och några andra uteställen går jag inte på), Caroline Turing? Om du inte håller med mig - kryp tillbaka under den sten du kom ifrån. Och låt min blogg fortsätta vara en frizon från Jante.