Trailerpark trash

Jag kom till Malmö. Och jag kom hem. Men det var med nöd och näppe alltihopa. Halvvägs till Skåne la blinkersen och helljuset av. Jag har extra säkringar men det var rattspaken som inte gick att trycka neråt för vänsterblinkers så mer troligt är att någon fjäder kapsejsat inne i ratten. På hemvägen funkade den igen, vilket jag tackar Gud för. Det är inte roligt att köra husvagn med varken blinkers eller backspeglar till hjälp. För den som undrar har jag backspeglar på, men de sitter dåligt fast och blåser in mot rutan och hamnar i fel vinkel så fort man kör mer än 50. De ska bytas. Så snart jag fått tag i ett par snygga original.
Hemresan från Malmö gick i spöregn hela vägen mellan Skåne och Göteborg. Timmen var sen när jag anlände till Trollhättan för husvagnsaffär (jag ska bo i en husvagn eftersom jag inte fått lägenhet i Uppsala) och jag orkade inte dividera om att ingen nämnt att vattenpumpen var ur funktion. Jag hade aldrig räknat med att ha råd med rinnande vatten ändå. Erika hade ordnat så att jag fick övernatta hos hennes mamma i Vänersborg men jag körde fel flera gånger på vägen och fick be om hjälp att vända vagnen när jag fastnat på en återvändsgata mitt inne i stan. Två danska män muttrade något om "ja, se kvinnor" och en av dem satte sig bakom ratten för att visa hur en vagn skulle vändas. Men han lyckades naturligtvis inte bättre än mig. Svängradien på 144:an är katastrofal och gubbarna fick snällt haka av vagnen och vända den för hand. Precis som jag sa från början...
Ute i skogen körde jag förbi den lilla grusvägen in till spökhuset där jag skulle övernatta och fick be om hjälp igen. Då var jag så trött att jag bara grinade och det blev inte bättre av att den unga killen som hjälpte mig undrade varför jag "åkte runt här alldeles ensam". Jag är van att köra långt. Och ensam. Men mitt i natten i västsvenska skogen med en krånglande och slutkörd bil med maxfart 70 och spöregn genom öppen ruta och morfintrötthet och postsexinkontinens och separationsångest är det svårt att hålla modet uppe. Desutom var jag livrädd när jag tjugo minuter senare knackade på dörren till det lilla torpet för att få hjälp och en gubbe som såg ut som Tomas Qvick öppnade med en kattunge i famnen.
Men jag kom fram till slut. Och fick sova i gröna rummet, där det tydligen var störst chans till spökerier. Men av dessa hörde jag inte ett knyst då jag somnade tungt på Imovane innan spöktimmen var över.
Det var ett makalöst hus hon bodde i, Ericas mamma. Bokstavligen. Hennes man gick bort i cancer för ett knappt år sen och hon har varit sjukskriven sedan dess. Jag förstår inte hur människan har råd att bo så flott, på hundratals kvadrat med designerklassiker i varje rum och brygga i Vänern. Själv kan jag se fram emot att tillbringa hösten i min nyinköpta husvagn från 1974. Utan vatten och värme. Olika falla ödets lotter. Men hon var trevlig och gästvänlig. Som så många folkpartister jag träffat på;) Och genom detta oplanerade möte under min tre dygn långa hemfärd blev det med ens mer begripligt för mig varför Erica röstar blått, hon som bor i Malmö och är vegan och alltid träffar så vettiga vänsterkillar. Har man alltid haft jobb och mat och en varm famn att fly till kan det vara svårt att förstå oss som går med en ständig oro över så värdsliga ting. Och skulle man ändå bli fattig i Malmö behöver man inte lida nöd som här. Man får en fet falafel för tio spänn!
I Karlstad stannade jag till hos Ingrid som jag lärt känna genom alanon i Kristinehamn där jag gick för fem-sex år sen efter ett långt förhållande med en alkoholist. Den förbannade urinvägsinfektionen som dröjer sig kvar efter mitt sista möte med X tvingade mig till fyra toalettbesök på två timmar. Det är inte roligt att vara slav under blåsan så pass att man måste sätta sig i diket utanför ICA-Maxi i Kristinehamn som värsta fylletanten. Men det brukar bli bättre när jag hållit mig borta från X någon vecka. Jag får bara urinvägsinfektion av ensidigt och oskyddat sex.
Ingrid hade just lämnat sin man efter tjugofem år och flyttat in på nitton kvadrat med bara några klädesplagg, lite porslin och ett par lakan. Hennes situation var skrämmande välbekant. Ändå är jag glad för Ingrids skull. För att hon vågade ta steget, efter så många år. Själv stannade jag bara i åtta. Men det var minst sju svåra år för länge. Att under så lång tid ikläda sig rollen som offer är knappast bra för självkänslan. Och att tvingas flytta hem till sina föräldrar i vuxen ålder gör inte saken bättre. Men jag lyckades ta mig därifrån och skapa mig ett liv igen. Bara för att fem år senare gå in i en ny relation som skulle komma att rasera allt. Jag trodde jag lärt mig av misstagen. Jag synar noga varje tilltänkt makes förhållande till de ädla dryckerna. Men det finns naturligvis andra laster och brister. Och beteenden som gör ännu ondare än alkoholistens ständiga lögner och svek.
Visst ligger det något i att man får vad man förväntar sig. Och jag har sällan förväntat mig att få det jag drömt om. Medan en person som Erica, älskad och fostrad av sin välbärgade mor, inte nöjer sig med mindre. Hon är i fjärde månaden men pojkvännen använder fortfarande kondom. "Han har ju inte testat sig än". Själv har jag stått ut med att vara inkontinent i ett halvår. Fattar ni hur liten man blir när man inser att man är 33 år och luktar piss? Det är klart det är klassamhället som håller mig på mattan. Patriarkatet trycker åt oss fattiglappar så mycket hårdare eftersom vi ingenting har att sätta emot.
Men nu tänker jag tvätta mina trosor. Och hålla ihop benen. Jag har jävligt nog med att försöka överleva. Och uppbåda tillräcklig motivation för att göra det.
Fan. Vad hände med min galghumor? Min rappa käft och mina välformulerade cynismer i bloggform? Hur lätt är det att vara rolig när livet är ett enda stort, svart hål?
Nu har pisstanten verkligen tagit kål på alla möjligheter att ligga. For ever and ever.