Vi kom aldrig särskilt bra överens du och jag. Naturligtvis hade det att göra med de svåra tiderna. Att jag till och från gick utan jobb och var beroende av dig för min försörjning. Det frestar på den starkaste. Ändå stannade jag. Efter år av otrygghet fastnade jag i en känsla av medberoende. Samhället lät mig tro att jag inte skulle klara mig utan dig. Men efter valet i höstas började jag ana oråd. Men stannade ändå kvar för att jag var naiv nog att tro att du skulle hjälpa mig efter studierna när min framtid på grund av sjukdom var så oviss. Jag hade ju jobbat så hårt på vår relation när jag var frisk och orkade slita ihop en buffert för sämre tider. En buffert jag trodde jag hade rätt till. Men icke.
Så i dag skickade jag in skilsmässoansökan. Jag vet att du är glad innerst inne. För en tärande person som jag vill ingen ha ansvar för. Tack för femton år av förnedring, journalisternas a-kassa! 352 kronor kärlek per månad blev alltför mycket för en fattig student.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Fast nu är det ju inte a-kassan som fastslår reglerna för ersättning, utan Sveriges Riksdag.
Men som studerande blir det dyrt att vara kvar, för med regeringens försämringar i systemet är det hart när omöjligt för en arbetslös att göra en klassresa längre.
Nja, en arbetslös har väl aldrig kunnat göra en klassresa. Men jag fattar vad du menar. Reglerna var dock redan under s-tiden utsatta för rejäla försämringar. Och just Journalisternas A-kassa berömda för att tyda dem övernitiskt och plåga skiten ur frilansar för glatta livet. Men allianzen är fanimig droppen. Jag har lipat mycket över mina studier och den förbannade ekonomin och kommer att fälla många tårar än innan min examen om sex-sju år. Tänk om man fick ägna sommaren åt segling eller vila på skärgårdshemmanet medan pappa betalade. Istället tvingas man sälja halva sitt bohag för att klara hyran. Fy fan.
Jag hajar om du är förbannad. Jag lovar. Jag har aldrig varit så förbannad på överheten som när jag gick på kassan. Men på en punkt har du fel. Jag var arbetslös på nittiotalet och började studera då och har nu gjort en klassresa, många av mina vänner som var arbetslösa då gjorde detsamma. Det var liksom en av grundtankarna bakom det gamla systemet. Att möjliggöra klassresor. Låter det sossigt? Det är det oxå. Sa han som inte ens röstar på dem.
Jag fick mitt första journalistvik 1993. Och blev arbetslös på riktigt första gången året efter. Så jag har också varit med ett tag och sett samhället gå utför. Problemet med det gamla systemet var att folk från generationerna före likställde arbetslös med lat och trodde att det fortfarande på nittiotalet gick att leva som Lundell i "Jack". Strosa runt och dricka folköl och bo flott i kulturhus på Söder. När vi i själva verket jobbade som svin på sketna projektanställningar utan att komma nånvart. Om man inte var kille och kunde bada bastu med chefen och flina lite menande över receptionistbruttornas urringningar. Sån var mediabranschen på 90-talet och kommer förmodligen alltid att vara. Så det är dags för tanten att byta bana. Till ett yrke där man inte kommer in med mindre än 5.5 år av fixade tentor, snubbe eller ej.
Skicka en kommentar