Hejdå bilen!

I morgon kommer en tjej från Öland för att titta på bilen och i dag, när jag tog ut bilen på en liten tur för att se om vänster bakdäck höll luften eller om jag behövde byta, började naturligtvis batterilampan lysa. Dags att byta generatorkol igen alltså och det kunde verkligen inte komma mer olägligt. Det tar flera dagar att beställa kolet och är alltför svårt att byta själv utan mätinstrument, så jag ger mig inte på det. Hoppas hon accepterar förklaringen och vågar göra affär ändå. Nytt kol kostar inte mer än en hundring i inköp och hennes bror var tydligen mekanikkunnig, så han kan säkert byta det åt henne. Avgasröret började skramla så fort jag vred om nyckeln också, men en händig och något vigare man än jag kröp under och drog åt en skruv så blev den tyst igen.
Håll nu tummarna för mig i morgon att det blir köp av till utsatt pris!
Annars har i och för sig en norsk, en dansk och en engelsman hört av sig och budat (nej, det är ingen Bellmanhistoria...). Dansken hämtar kärran osedd för 20 000, så jag känner mig hyfsat säker på att det blir en bra affär. Men jag kommer att sakna min fina Duett något fruktansvärt. Alla mina bilar har blivit till kära vänner snarare än ägodelar, men denna pärla har verkligen varit något alldeles extra. Det var nämligen första gången jag fick min drömbil. Och som min vän Alex sa: Den där bilen ÄR ju bara du, Penny!
Tills vidare får jag lov att nöja mig med att vara en 144:a av 1968 års modell, med ett stort rosthål i reservhjulsvaggan och en ständigt lysande bromslampa. I och för sig ganska mycket Penny den med. Lite otrendigare eller helt enkelt före sin tid. Seg i uppförsbackarna men omöjlig att stoppa när den väl rullar på.