Jag kom in!

I dag skriver Aftonbladet om studenternas situation. Och det är inte en dag för tidigt. Men det är ganska skrämmande att läsa kommentarerna och se att över tjugo procent INTE tycker studielånet på 7 300 kronor är för lite. Var har de människorna varit de senaste tjugo åren? Har de verkligen ingen koll på vad det kostar att leva i Sverige idag? Det handlar INTE om att slippa extrajobba på sommarloven eller sluta supa skallen i bitar varje helg. Vad det handlar om är att de fattigaste bland Sveriges studenter i dag inte kommer i närheten av en skälig levnadsstandard och att en oförutsedd utgift på tusen spänn skulle rasera hela ekonomin. Det säger ju sig självt att det inte finns några marginaler att spara när man går back varje månad. Jobba på sommarloven har varit en självklarhet hela mitt liv, men nu är jag sjukskriven utan ersättning (eftersom jag tänkt studera i höst) och har just sålt bilen för att klara hyran. Det känns förstås för jävligt. Men det tristaste av allt och det som verkligen drar ner en i kolsvart mörker just nu är att sakna hopp. För det kommer inte att bli bättre de närmaste sex åren. Får jag ryggen fixad kan jag jobba nästa sommar igen. Men jag vet ju inte hur det blir. Och medan jag väntar är det dyrt att leva. Hyran ska betalas. Jag och djuren ska ha mat. Och försäkringar. Och mediciner. Och sjukhusbesök. Inte får man mer pengar för sånt när man är student. Man förväntas helt enkelt vara frisk och orka jobba extra. Själv ska jag ge mig på en av de jobbigaste utbildningar man kan gå - veterinärprogrammet. Och jag har svårt att tänka mig att jag kommer orka dra in så mycket extrapengar efter vad jag hört om studietakt och tentakrav. Men jag får väl göra så gott jag kan. Som alltid.
Ska posta ja-tack-kortet till VHS i dag. Om jag orkar lyfta min tunga häck ur soffan. Just nu är jag så trött att jag bara lipar och inte orkar glädja mig åt att jag äntligen kommit in. Det är svårt att se ljuset när man just kravlat sig ur ett halvårslångt mörker på relationsfronten och är rädd för allt och alla. Det blev inte som jag hoppades, den här gången heller. Det blev bara ont.