Ett inlägg i pigdebatten

Jag minns hur snacket gick om pigavdragen redan för tio år sen, när jag åkte som aupair till en familj i en av Londons finare förorter. Jag var 21 år och nyförlovad men såg fram emot att slipa min engelska och lära känna nya människor.
Det blev inte så. Jag skulle jobba några timmar om dagen med enklare hushållsgöromål och barnpassning. Istället slet jag hela dagarna med att dammsuga och torka golv, möbler och lister i trevåningshuset, stryka familjefaderns skjortor (hur många gör man åt på en dag?), diska, duka och plocka ihop leksaker i barnens rum. När kvällen kom var jag fullständigt slutkörd och värken i min sneda rygg blev bara värre av att jag försökte sova några timmar i en alldeles för liten säng i ett dragigt vindsutrymme.
Modern i familjen jobbade hemifrån som designer och "glömde" ständigt tekoppar bakom gardinerna för att kunna kontrollera om jag dammat alla fönsternischer dagligen. Behöver jag säga att det hela var väldigt obehagligt?
Efter en dryg vecka med betydligt längre arbetsdagar än utlovat fick jag nog och reste hem. Mitt fina Londonjobb blev en riktig förlustaffär eftersom jag fick betala både resan dit och hem ur egen ficka.
Nånstans under den där veckan som piga åt bättre bemedlade väcktes min klassmedvetenhet. Och drygt tio år senare är jag än mer övertygad om att skattesubventioner på hushållsnära tjänster är omvänd Robin Hood-politik. 24 procent av Sveriges befolkning kan tänka sig att utnyttja "rabatten". Men det är knappast de 24 procent som behöver hjälpen som mest. När jag blev allvarligt sjuk förra hösten fick jag fylla i en blankett på sjukhuset där man kunde kryssa i en ruta om man behövde hemhjälp. Men när jag låg här hemma i sängen, fullproppad med morfin och inte fick i mig någon mat, än mindre orkade städa, fanns ingen hjälp att få. Det slutade med att min mor tog ledigt från jobbet och hämtade mig till Värmland där jag fick lagad mat och hjälp med mediciner och räkningar. Jag skulle aldrig ha haft råd med någon piga, skattesubventionerad eller ej. Vi som är sjuka lever redan under fattigdomsgränsen. För oss är avdrag för hushållsnära tjänster blott ett hån. Hjälpen i hemmet ska ges till dem som bäst behöver den, det vill säga gamla, sjuka och handikappade. I dag får en synskadad person bara sex timmars ledsagning per månad. Det räcker knappt för att åka till frisören. Med alliansens förslag får friska människor med hög lön skattepengar för att slippa städa. Jag tycker det suger. Big time.