Jag mötte Lassie

Jag har irriterat mig på den här störningen (i brist på ett bättre ord) under en längre tid. Alla har vi någon i vår närhet som lider av den. Jag pratar om tvånget att berätta att man sett/hört/träffat/känner någon som känner en kändis.
Ok, jag kan väl erkänna att jag var lite avundsjuk när exet träffade David Bowie i Paris. Men han är ju en legend. Han har ju gjort Heroes och Hunky Dory och The rise and fall, liksom. Han har presterat något som jag kan beundra. Men svenska "kändisar"... Vilken jävla ankdamm. Det är som när kusinen från landet kommer till Kungsan och ser nån Jeppe som varit med i Idol och blir alldeles till sig i byxan.
Som en före detta pojkväns syster, en alltigenom charmerande person, men som alltid lokaliserade små och stora celebritys under varje storögt besök i storstaden. Vid något tillfälle ryckte hon tag i sin bror och gestikulerade ivrigt. "Men det var ju, det var ju...Ossman!"
Jag vet fortfarande inte vem denna Ossman var. Förmodligen någon i en TV3-såpa.
Vad jag försöker säga är att jag inte är så lättimponerad. Efter några år som nöjesreporter på kvällstidning, flickvän till en tv-producent, sminkös på flera tv-kanaler och gäst på otaliga så kallade "kändisfester" i anslutning till filmpremiärer eller tidningssläpp känns det inte så himla hett att nån i Concretes handlar på samma ICA-butik liksom. Och när man sett Micke Persbrandt snorta kola på Kvarnens damtoalett för tredje söndan i rad blir man lite härdad.
På Söder går alla ut på samma ställen som den svenska popeliten. Den som vill se Anna Book eller Idol-wannabes kan gå på Stureplan istället. Konstigare än så är det inte.
Låt mig bara slippa höra om det en gång till. I så fall laddar jag försvarsarsenalen och kontrar med min allra sunkigaste kändisstory: Den om när jag blev utskälld av Micael Bindefeldt och hamnade på Billy Butts innelista - före både påven och Hillary Clinton.
Concretesgluttare, eat your heart out!
Jag har funderat över vad det är som irriterar mig så med folk som ständigt måste påtala att de känner nån som känner nån. Jag är nog rädd för att de ska tro just att jag bryr mig. Att jag är precis så lättimponerad och korkad som lantisarna jag föraktar. Också måste jag visa mitt ointresse med överspelad likgiltighet.
Men nej, så enkelt är det inte heller. Har man en bra story att berätta är den alltid välkommen. Men "den och den kändisen från det och det tv-programmet satt på Kvarnen igår" funkar inte riktigt. Jag blir bara uttråkad.
Men en fullt relevant anekdot i sammanhanget är när mitt ex sammanstrålade med sina gamla journalistskolekamrater på en jubileumsfest och lekte "Jag mötte Lassie". Exet vann tävlingen med: "jag har köpt ut sprit till sångaren i The Pinks!"
Det gäller att välja sina ord med omsorg. Ibland är själva historien intressantare än namnet. Ibland blir det en sällsynt lyckad kombo. Som i fallet med sångaren i The Pinks.
Ok då, jag känner honom också. Och har faktiskt en ännu bättre story att berätta. Men den lämpar sig inte för allmänhetens öron.