Älskade, hatade biljävel.

Jag är så fruktansvärt trött. Skulle bara ta bilen till Sumpan och köpa billig märkeskattmat när den spottade till och dog i en korsning i Solna. Samma sak hände förra veckan efter att grannen hjälpt mig skruva dit de nya tänddelarna i fördelardosan, vilket var betydligt meckigare än jag hade trott. Men den där gången förra veckan räckte det att lyfta på fördelarlocket och trycka lite på grejerna så startade skrället igen och gick hela vägen hem. Så jag gjorde likadant nu. Och den gick en liten bit igen bara för att stanna i nästa korsning. Av en snäll polis fick jag numret till en liten verkstad i Solna och hade det inte varit för att han fick en utryckning mitt under vårt samtal hade han bogserat mig dit. Nu fick jag gå. Bara för att upptäcka att verkstaden var stängd. Klev på bussen till Bilia i Haga Norra. De borde ju kunna Volvo. Men ingen där hade tid med mig och min pärla. En av de äldre mekanikerna försökte förklara för mig hur jag skulle flytta motorn och ställa in tändningen men hans teckning liknade ingenting av det jag just fått fastskruvat i min fördelardosa. Modstulen tog jag en buss tillbaka till bilen, som stod parkerad i ett gult bussfält och bara väntade på att bötfällas av nån nitisk Lisa. Gick in till tobakshandlaren rakt över gatan för att låna en penna och ringa nummerupplysningen om närmaste Mekonomen. De brukar ju åtminstone ha grejer, även om problemet med att skruva dit skiten kvarstår. Två gubbar som lämnade in stryktips förbarmade sig och öppnade min huv. De skruvade lite på grejerna ungefär som jag själv gjort ett par timmar tidigare och så gick bilen igång igen och ni kan tänka er hur nöjda de såg ut. Tursamt nog för herrarnas självbild rullade nu bilen både runt hörnet och ända till Järnvägsgatan i Sundbyberg, där den dock gav upp sin sista suck. Gubbarna hade gett mig ett nummer till en verkstad i Sumpan som skulle vara bra på gamla Volvo. Väl där stod en PV i garaget, men gubben på plats var måttligt intresserad av att hjälpa mig. Bara suckade över hur mycket han hade att göra. Vad är det med alla lata mekaniker? Här kommer en ledsen brud med världens coolaste bil och de bara står där och kliar sig i skägget och gnäller.
Och nu var bilen riktigt död. Bara att trycka in pengar i p-automaten och hoppas på att någon bilburen vän kan hjälpa innan p-tiden går ut.
Jag är helt slut efter den här dan. Glömde givetvis medicinen hemma också och till slut blev jag så trött och less på allt att jag bara grinade. Där satt jag i bilen och torkade tårarna med oljesvarta fingrar.
"Kan inte bärgaren köra den till nån verkstad i närheten?" undrade min vän, han som har firmabil och "service ingår".
Bärgare. Sånt har jag inte råd att betala. Det är liksom det som är grejen. Bilägandet, liksom allt annat i livet, blir så väldigt mycket besvärligare när man inte har några pengar. Hade jag varit rik skulle jag ha lämnat in bilen på service, sånt där som är självklart för folk med nyare bilar. Själv har jag aldrig servat en bil i hela mitt liv. Det finns förstås en andra anledning till detta - dagens verkstäder kan inte ett smack om den typen av bilar jag brukar ha. Gubbarna som kunde PV har gått i pension för länge sen.
I morgon klockan två går p-tiden i Sumpan ut. Innan dess hoppas jag att Robban kommer loss från jobbet och kan dra mig ut till Huddinge. Där väntar Janne som lovat fixa vad det nu är som felar.
Nu ska jag sätta på te och äta en kanelbulle. Sen lägga mig i soffan och vila min onda rygg.
Livet är helt ok, bara lite överjävligt vissa dagar. Och bilen är som en dålig pojkvän. Att hata. Och älska om vartannat.