Glamprinsen som blev en groda

Ola Salo har klantat sig igen. Denna gång under en konsert på Svenska Ambassaden i New York. När ett plan passerade mitt under en av bandets Bushkritiska låtar ska Ola ha sagt "det där planet borde flyga rätt in i Vita Huset istället". Givetvis spreds Olas groda snabbt till den amerikanska pressen och Ola tvingades be om ursäkt. Han förklarade uttalandet med att "hjärnan inte alltid står i förbindelse med munnen" när han står på scen. Och det är ju knappast någon nyhet för oss som sett Ola göra bort sig förr.
För tre år sen stod han på Gröna Lund och gnällde på Fame Factory och deltagaren Andres Esteche. Vilket var väldigt märkligt eftersom Andres bara någon månad tidigare uppträtt som förband till The Ark och trodde att Ola var hans vän.
"Han är ju något av en förebild för mig och sa att han tyckte jag var bra", uppgav en ledsen Andres Esteche när jag pratade med honom efter fadäsen på Grönan.
För varje skitsnacksskandal av det här slaget framstår ju Ola Salo som alltmer osympatisk. Å ena sidan försöker han framstå som nån ny Di Leva genom att från scen och i intervjuer ständigt upprepa vikten av att acceptera alla människor för vad de är. Men till skillnad från Thomas verkar han ha väldigt svårt att praktisera sin religion i verkligheten. Först spelar han tillsammans med Fame Facorydeltagare. I nästa stund kallar han dem "Bert-idioter". Och nu har han åkt till USA, för att tjäna en hacka på en exklusiv spelning, men kan inte hålla sig ifrån att håna de tusentals familjer som mist någon anhörig i elfte septemberattacken. Man behöver inte vara Bushanhängare för att inse att Ola Salo är ett riktigt praktarsle. Och ett oerhört korkat sådant.
För många år sedan flyttade jag med min dåvarande pojkvän när han fick sitt drömjobb i Växjö. Det låter som en motsägelse men på den tiden gjordes ett flertal bra tv-program i "världens rövhål" i Småland. Dock fanns det inte så många andra ställen att jobba på för en journalist. Smålandsposten hade anställningsstopp och på SVT var det lika svårt eftersom man ansåg det vara ett problem att jag var flickvän till en av företagets mellanchefer. Den vanliga visan: mannen stannar, kvinnan får gå. Alltså fick jag ta ett underbetalt skitjobb på en reklamfinasierad nöjesblaska med huvudkontor i stan. Det var för den tidningen jag sedan åkte till Malmö för att göra ett reportage om tjejen som sydde Ola Salos kläder då hon fått en praktikplats hos självaste Valentino i Italien. För att ytterligare förstärka den lokala vinkeln och få lite roligare bilder fick även Ola vara med på ett hörn och han mannekängade glatt i de olika kreationerna medan jag plåtade för glatta livet. Tills han plötsligt fick för sig att han "inte ville vara med i den där blaskan". Där hade jag åkt till Malmö och tagit en massa bilder helt i onödan.
När jag några år senare träffade honom backstage på "Allsång på Skansen" frågade han genast för vem jag jobbade. Och när han förstod att jag kom från en av de stora drakarna blev tonen en helt annan.
Jag vet inte vad det är Ola Salo behöver - medieträning eller bara vanlig hyfs och fason. Förmodligen både och. Känslan man får är ju att karln mår oerhört dåligt och bara mår bra när han får stå i centrum och spy galla över människor han anser vara mindre värda än han själv.
Om tio år är han bortglömd och sitter som en 2000-talets Gösta Berling på prästgården hemma i Rottne med en pava whisky som enda vän. Och jag kommer inte tycka det minsta synd om honom.
Det bästa glambandet från Växjö kommer i mina ögon alltid att vara The Mo. Och det mest sympatiska popbandet stavas Melody Club. De gossarna insåg tidigt att den obetydliga kaffekokaren du möter på vägen upp kan vara din chef på vägen ner.